Aftonbladet – 12 november 1870, sida 2

emot — huru häftig och dåraktig hade ho ej varit! Hon hade tillställt en verklig scen Den förödmjukelse hon erfor, var nästa större än som hon kunde bära; ångern ble mäktigare än både blygsel och högmod. Ho lade ned sitt arbete och sade sakta, för at ej väcka sin vän, hvilken tycktes vara in slumrad: Mr Meredith. Han såg långsamt upp, der han satt mid emot henne. Jag är mycket ledsen. Nu är jag säke på att ni aldrig hade för afsigti att såra mig Jag hoppas att ni ej är ond på mig — jaf är så häftig, så full af fel. Tala ej derom, jag ber,, svarade han förbindligt leende, och tänk ej vidare der på, tillade han hjertligare. Han yttrade detta vänligt och artigt, mer Silvia kände ett stygn i bjertat, då hon såg att han ej ville räcka henne handen tvärsötver bordet, utan lät den hvila orörlig på den uppslagna sidan i bans bok. Han ville nu som elltid vara artig emot henne, men hon fann att han ej upptog hennes ånger med öppet och välvilligt tillmötesgående. Det hade aldrig varit mycken öfverensstämmelse dem emellan — det lilla som varit var nu slut. Hon böjde allvarsamt på hufvudet och då hon åter upptog sitt arbete, var det en vink åt honom att återtaga sin läsning, hvilket han äfven gjorde. Silvia var häftig, hon var hvarken tålig eller foglig till sitt lynne, men hennes hjerta var varmt och mäktigt af en djup kärlek. Det hade varit plågsamt för henne att känna ovilja för Mereditb, och denna ovilja hade icke heller slagit särdeles djupa rötter. Den var i grunden endast en inbillning, väckt genom hennes barnsligt ömtåliga stolthet röande qvinnans värde, Och nu hade det