Aftonbladet – 12 november 1870, sida 2

mycket som, är hon ännu ond? Han sto icke längre ut härmed. Plutark och Lncul lus förlorade sin dragniogskraft; en skugg öll öfver den grekiske biografens skildringar färgerna bleknade på hans bjerta taflor a Rems historia; sjelfva den varma, gammal modiga salongen var sig ej mera lik; elden spiseln lyste icke så klart som den plägade Kaptenen yttrade med en lätt rysning: Jag tror att jag går och röker en ci garr. I samma stund begaf han sig ut; så for han hunnit tillsluta dörren efter sig, börjad han hvissla muntert; för hvart steg han to; nedför trappan till sin egen lilla trefliga fu moir, kände han det varmare och gladare. Jag hade förkylt mig om jag stanna längre deruppe, mumlade han, litet missnöjd med de båda felaktige. Jag kände redan anlag för att nysa — det gjorde jag verkligen. Ja, det blir otrefligt och kyligt i hemmet då menniskor icke kunna sämjas utan förbittra lifvet för sig och hvarandra — detts lif, som ändock kunde vara så skönt. Ganska kylig var äfven den djupa tystnaden : salongen, sedan kaptenen hade gått. Vedens sprakande i spiseln, der elden flammade klart och bladens vändande i madame de YEpines bok var det enda sont hördes, och detta med en nästan pinsam skärpa. Efter en stund lade den sistnämnde bort boken och lutade sig tillbaka i länstolen. Hon såg trött och kraftlös ut och tillslöt snart sina ögon. Det blef en lång tystnad; till slut såg Silvia upp. Hennes vanligtvis så glada ansigte var mycket sorgset, hennes ögon hade icke alls sin vanliga glans. Hon började inse att mr Meredith, som var så artig, så grannlaga i hela sitt väsende, omöjligen kunnat haft för afsigt att såra eller förolämpa henne; och hon der