Aftonbladet – 11 november 1870, sida 2

plats innanför gardinen med rodnande kinder och flammande blickar. Kaptenen, som var hvarken fysiskt eller moraliskt skarpsynt, märkte ingenting; madame de rEpines milda ansigte uttryckte oro, men Charles Meredith fort.or utan att låta störa sig: Hvad Plutark angår, så medger jag att han är en roande ro:vanskribent, men jag nekar att tro på hovom. Ser ni, kapten, jag kan ej förlåta hans berättelse om Romulus och de öfriga. Af alla klentrogna, tviflande sceptici är du den värsta!, ropade kaptenen och slog igen sin Plutark. Du tror inte på någontiog, — om någon stiger fram och säger att två och två är fyra, så tror du honom inte. Gör jag ej det? invände mr Meredith, i det han lutade sig tillbaka i ländstolen och såg mycket road ut vid detta häftiga anfall. Jag visste verkligen inte att jag var en sådan tviflare. Hur är det, min vän? frågade madame de Y.Epine och böjde sig fram emot Hilvia; värker ditt hutvud? Nej, men jag sitter kanske för nära elden, svarade Silvia och drog sig litet längre bort. Hon syntes varachelt och hållet upptagen at sin virkning, då mr Meredith kom fram till henne med ett papper i handen. Ni har tecknet detta, mademoizelle Nardin, sade han och såg först på henne, sedan på papperet, på hvilket en olärd men begåfvad penna hade utfört två ritningar. -Den ena föreställde egarinnan till bärstolen, sittande i en öppen vagn och promenerande i skogen. Hennes bögt uppkammade hår, hennes graciöst böjda hals, den ofantliga styfkjorteln-och framför allt, likheted med porträttet uppe i öfversta våningen förkunnade hvem hon var. Midt emot detta utkast syntes en annan