Aftonbladet – 11 november 1870, sida 2

nade loford till en indirekt förnärmelse. Samma afton försyndade han sig åter. Kaptenen bad sin dotter sjunga, men då Silvia satte sig vid pianot för att ackompagnera henne, kunde man ej få reda på noterna. Kan du improvisera ett ackompagnement? frågade madame de rEpine Ieende, Silvia nickade och började, utan att betänka sig, liksom fallet är med alla, som ega denna herrliga gåfva. Mr Meredith spelade aldrig numera och sjöpg. sällan, ehuru han hade en god röst, men i musikens teori var han ganska säker, och med öfverraskning. och nöje lyssnade han till Silvias improvisation. Han påminde in mycket väl det rätta ackompagnementet ti systerns sångstycke, emedan han sjelf ofta hade spelat det åt henne under flydda år. Det var helt olika med lvad han nu hörde; det ena följde sångstämman i en väl affattad, harmonisk öfverensstämmelse; det andra smög sig fram som en sorlande bäck, dämpadt och sakta, för att icke, störa sängen och på samma gång så ljäft, att det måste jusa ett öra så fint som mr Merediths. Straxt efter sångens slut steg han upp och satte sig i närheten af Silvia, Ni ackompagnerade mycket vackert, malemoiselle Nardi, sade han. Således ännu :n annan skön gåtva af natoren. Silvia såg på honom med ett halft försmädligt leende. Det var en skräddare... började hon. Bästa mademoiselle, Nardi! utropade han ch höjde bönfallande sina händer, låt mig å behålla några illusioner. Jag vill betrakta r som en af de prinsessor, man läser om i ;agorna, frän hvilkas läppar, så ofta de ;ppna dem, perlor. och diamanter falla. Silvia skakade otåligt sitt hutvud. (Forts.)