Aftonbladet – 10 november 1870, sida 2

frn kar, Stackars Josefine har varit så oro. lig. Hear ni träffat henne? Ja, jag har just nu sett henne. Befinner sig mademoiselle Nardi väl? Ja, jag tackar; mycket brav, svarade hon likgiltigt. Var god och sög mig, rur Meredith, är den här vagnen mycket gamnmal? Ja, ganska gammal,, svarade han. Tror ni inte att han möjligen har tillhört den der damen med bärstolen, som jag bar sctt i ett rum i öfversta väningen?, Ett godt leende upplyste mr Mereditls vackra ansigte. Jo, det kan nog hända, sade han; och ifall vi är road af att filosofera, mademoiselle Nardi, så se här två taflor: En förnäm, uvg dam med pudradt hår och styf-. kjol som räcker öfver båda vagosdörrarna, sitter midt i carrossen och ser sig omkring i lyckligt medvetande af sin skönhets öfver. lägsoa trollmakt. Hon böjer sin fina heg och ler medan hon liksom i triumf aker framåt de snörräta vägarna i skog; och de gamla träden runka på sina Kröna hufvuden ät hepnos dåraktighet, ty, ser ni, de äro kloka, gamla träd som nog veta huru länge hennes fägring skall räcka. Och nu till den andra taflan? se hennes efterföljarely Silvia, hvilken uppmärksamt bade lyssnat till hans berättelse, såg nu åter bort till der gamla vagnen. Kalkonerna vaggade sig, somliga på dynorna, andra på dörrarne, allesammans allvarliga och värdiga; alla omedvetna af att de ingåfvo löjliga föreställningar hos sina åskådare, (Forts.)