Aftonbladet – 10 november 1870, sida 2

ett fruntimmer, mor eller syster naturligtvis, tills ban gifter sig. Då är han säker; och är ban det inte då, så blir han det aldrig. Men, mrs Groom, det kan inte vara er mening att påstå att fruntimmerna alltid lägga ut snaror för mänpnen, utbrast Bilvia och rodnade. Jag vill inte påstå att alla göra det, men flertalet gör så. Se bara mr Meredith! Han är så klok och så förståvdig som trots någon och så foglig och lugn derjemte, att åratal kuona gå om innan man ser nån häftighet hos honom, men tror niinte ändå, mamzeile, att eldarens enka, det lilla kräket, har lyckats att, som man säger, linda hocom kring sitt fioger. Ni hade alldeles rätt, det var hans skull och inte min kära unga frus att hon kom hit. fjud må veta huru hon lyckades! Hon ser bra ut och ung är hoo; och så berättade hon väl sina lefoadsöden för hono.. och huru ni hade gråtit öfver hennes sorg och gifvit henne pengar, Och så skref ban till sin syster en bön att hon skulle taga enkan och barnen hit, der de äro just lika nyt. Öga som tre små grisar som bära äta och aldrig växa och icke duga att saltas och äkas. Hon förstår sig visst på att aköta höns och grisar, hon! Ni kan väl aldrig inbilla er, tillade mrs Groom och lade armarne i kors öfver det stadiga lifvet, att det der illa biaögda otinget skulle så förmått bedårs i mig?n j Hilvia skrattade. Men tänk om hon i stället varit en vacker ing mana, mrs Groomp, inföll hon och skulle terna bifogat en näsvis anmärkning rörande den fordna mr Grooms behagligheter, men försigtigvis afstod hon derifrån. Mrs Groom skakade med ett visst förakt oå hutvudet. AJa, så äro de allesammans, de låtasnärja