Aftonbladet – 9 november 1870, sida 3

Herr redaktör! På samma gång jag får tacka er för den välvilja, hvarmed ni i er ärade tidnings spalter leronat plats för det bref jag skref till er den 17 sistl. Oktober rörande de franska fångarne i Hamburg, kan jag ej afhålla mig från att för er uttrycka den ledsnad och förvåning jag erfor vid läsningen af de reflexioner, med hvilka ni beledsagade ifrågavarande bref. Sanningen och logiken uppfordra mig att svara derpå. Sanningen först. Mitt bref konstaterar tre punkter: 1. att fångarne äro i materielt hänseende mycket bra behandlade af regeringen och att i den punkten all klagan vore å deras sida broftslig; 2. att om vi icke vädjat till Hamburgs allmänhet, så skedde detta blott för att lyda en känsla af grannlagenhet, som hvarje finkänslig menniska skall inse och uppskatta under närvarande omständigheter; 3. att, slutligen, mårga tyska familjer i Hamburg ha svarat på vår särskilda vädjan till dem. Hvarför då, gentemot så bestämda uppgifter, hvilande på fakta, uttrycka er förundran öfver att en 2å stor stad som Hamburg icke skulle ha resurser att på ett någorlunda anständigt sätt underhålla 600 olyckliga fransmän och rädda dem undan sjukdom och elände?s — Fakta äro dessa och de äro just desamma på hvilka mina u pgifter äro grundade: De simpla soldaterna. erhålla sådan mat, som bestås i hvarje militärkasern, en mat, som till och med lagas åt dem af en fransk kock, hemma i Metz, och använd af det åvgfartygsbolag, till hvilket Teutonia hör, och af bolaget välvilligt ställd till fångarnes disposition. Underofficerarne äro logerade i samma hytter som officerarne af den tyska garnisonen ombord på fartyget och äta samma mat som de. Stadens senat gifyer dessutom åt hvarje underofficer 5 preuss. thaler i månaden. Dessa fakta äro så sanna, att en petition, som ligger framför mig, blifvit adresserad af en stor del fångar till hr generalmajoren von Gerstein-Hohenstein, hvars goda och faderliga tillsyn. de prisa, i ändamål att hos honam anhålla, det kan ville ställa så till, att de sluppe lemna Hamburg, något som varit ifrågasatt. I sanningens namn, Er redaktör, har jag ansett det för min pligt, att uppträda mot de kommentarier, med hvilka ni beledsagat mitt bref. Men för logikens skull är det också min pligt att tillställa er detta beriktigande: I hvilken princips barn har jag adresserat min vädjan till Stockholm? Jo, i den oegepnyttiga barmhertighetens namn, som, utan afseende på politiska eller religiösa åsigter, icke ser under soldatens uniform, hvilken armå den än må tillhöra, annat än krigets olyckliga offer. Det var i depna principa namn jag vände mig till edra landsmän liksom till bröder, tyi för den verkliga barmhertigheten finnas inga nationaliteter, inga partier. Inför henne är den som lider et menniska, det vill säga en broder; för att hon skall taga hand om honom frågar hon ej efter hvarifrån han är, hvad han är eller hvad ban tänker. Stödd på denna princip, som till sluts bör bli den förherrskande i vår verld af söndring och kamp, var det som jag för några år sedati, tinder den verksamhet jag hade för händer i Sverige, vätide mig både till Frankrike, till Schweiz, ja äfven till Hamburg, med anhållan om og Detta understöd erhöll jeg. vad skulle väl Sverige ba sagt om man i utlandet då tillåtit sig säga: Man vädjar till vår barmhertighet; Sverige öfvergifver således sina egna barn, vill det synas? — Ett sådant raisonnement, tål det väl vid ett ögonblicks undersökning? År det logiskt? Och jag tillägger: ställningen är mycket olika, ty Hamburg, jag upprepar det, bar, i betraktande af sitt välstånd, ofantliga bördor att bära. Jag är ledsen, hr redaktör, att mitt bref, som var dikteradt blott af barmhertighetsanda, skulle gifva er anledning till de reflektioner som beledsegade det, men som både af sannipgen och logiken ogillas. Jag hoppas, att ni gör rättvisa åt min reklamation, som skrifvits alldeles oberoende af någon politisk mening, genom att införa den i eder ärade tidning. Jag frambär icke dess mindre uppriktig tacksamhet för den hjelp, som genom er kommit mig till handa, och jag ber er,hr redaktör, att mottaga försäkringen om min fullkomliga högaktning. H. Roehrich, Pastor vid franska reformerta kyrkan i Hamburg. Hamburg den 31 Okt. 1870. Innehållet af detta bref öfverensstämmer med officiella meddelanden, som hitkommit från Hamburg, hvilka synas gifva vid bhanden, att ingenstädes i Tyskland krigsfångarne behandlas bättre och menniskovänligare än i Hamburg. Våra anmärkniovgar gjordes också endast under den förutsättning, att det nödrop, som från Hamburg riktades hit, var fullt befogadt.