Aftonbladet – 9 november 1870, sida 2

Silvia förmodade i tysthet, till följd af den kalla ton hvarmed detta yttrades, att miss Grays saknad ej torde varit särdeles djap och tyckte att den stämde väl öfverens med mr Merediths likgiltighet, då han någon gång talade om sin vackra kusin. Så besynnerligt, tänkte hon, att dessa två ej skola hysa något intresse för hvarandra! kanskep, tillade hon fintligt, väro de hvarann alltför likat Samma kalla likgiltighet följde emellertid miss Gray i alla förhållanden. Det tycktes liksom hvarje stark och lefvande känsla var en fullkomlig omöjlighet i hennes natur. Men trots detta, låg ötver hela hennes väsende ett uttryck af fint behag som förtjuste Silvia och förmådde henne att stanna vid fönstret för att betrakta de tre damerna då de gingo ned på gården för att åter stiga upp i sin vagn. Lady John gick med raska steg; miss Georgie Lovell småsprang vid hennes sida; men miss Grey rörde sig med ett långsamt och värdigt behag och lät sitt långa, violetta släp sopa stenläggningen, liksom hon varit en furstinna. Lyckliga, unga flicka! Att vara så graciös, eå vacker, så väl klädd och få resa till London! Hvilket lif af lysande nöjen låg ej för henne! och Silvia, hon måste under tiden förblifva i det gamla, tysta slottet tillsammans med den bullersamma kaptenen cch hans cirklade, sorgbundna dotter! Hon var dem bäda bjertligt tillgifven, men hon skulle föredragit att visa dem denna tillgifvenhet i Paris. Och till Peris hade jag äfven fått komma,, tänkte hon med någon harm, om det ej hade varit för mr Meredith, som ändå icke stannar hemma, utan far sin väg. Det var sannerligen naturligt att sirenerna ej ville förutsäga mitt öde — de hade ju ingenting att berätta!l (Forts.)