Aftonbladet – 8 november 1870, sida 2

Från slutet af terrassen, dit Silvia under sin promenad nu hade kommit, kunde hon ganska tydligt se den betecknande pappersrutan i mr Merediths öppna fönster. Hvarför hade han bibehållit denna erinran om ett lömskt anfall mot hans lif? Var han rädd att annars glömma saken? — Eller var det troligt, att han som mrs Groowm till hälften låtit förstå, visste hvem mördaren var och förvarade denna påminnelse sow en stum hotelse om hämd då stunden var inne? Denna tanke ingaf henne fasa, och ett uttryck deraf Jåg ännu qvar öfver hennes ppsigte, då mr Meredith kom ut på terrassen. Han var allena och kom gåerde emot henne med sänkta blickar. Hennes skugga få den solbelysta stenläggningen kom honom att hastigt se upp och för ett ögonblick stodo de stilla, betraktande hvarandra. Snabb uppfattniog hade hos Charles Meredith gått nästan till det underbara. Hen såg att Silvia bört hvad han sagt. Ja, jag reser bort på nägra dagar, sade han med en snarare dämpad än sakta röst, enligt hvad jag pyss nämnde till kaptenen. Vill ni vara så god och ej nämna det åt min syster. Det skall jag inte göra, svarade Silvia med en viss oro i rösten; ty ehuru han ej behagade henne, kände bon sig ångestfull, då hon besinnade bans systers fruktan, och det öde som torde ligga för honom. Får jag göra er en fråga? yttrade han efter en kort tystnad. Ni vet att portl3set har blifvit ändradt. Kan ni säga mig hvarför det skett? Hur kan det vara er bekant, att jag vet detta? frågade hon med någon öfverraskning. Ert ansigte sade mig det, mademoiselle Nardi. (Forits.)