Aftonbladet – 8 november 1870, sida 2

— Från Upsala skrefs till D. B. i går: Hos prof. Böttiger, nationens f. d. inspektor, hade Westmanlands och Dala landskap för någon tid sedan avhållit om att få til sin redan förut ganska rikhaltiga porträttsamling af framstående lan a ligga äfven en bild af honom. Då il trättet uppsattes i vationshuset, uppvaktade honom nationen med anledning häraf, under sång och flygande fana, i hans bostad vid Östra Ågatan Sedan kurator till honom framfört nationens tacksägelse, tillkännagat professorn med några varma och från hjertat utgångna ord sitt deltagande och sina välönsknirgar. Eno vacker Novembersol belyste denna högtidliga fest: den gamle skalen med silfver i håren och yoglingaskaran, lifligt lyssnande till hvarje bans ord. Södermanlands och Nerikes nation har i dessa dagar låtit uppresa en minnesvård öfver sina å Upsala kyrkogärd begrafne landsmän. Vården, som är ef sex å sju alnars höjd, utgör en enda ofantlig stenkoloss, oarbetad för öfrigt, mena i sin ötversta del försedd med Södermanlands och Nerikes vapensköldar, omgåfoa af ornamoanter, bland hvilka läses: Af döden lär lefvan, A framsidan sf stenen äro inhuggpa namnen af de döde. Uppforslandet af denna sten, som med ångbåt hitfördes från Stockholm, fråa hamnen till kyrkogården, har sin lustiga historia. Naonen hade pemligen sjelf beslotit att drags upp densamma till ort och ställe, men, oaktadt 175 man stark, afstod den från försöket. Stadsingeniör Larsson fick då hand om företaget, och genom att flytta fram stenen på jernskenor lyckades han om ock med mycken tidsutdrägt. Särskildt förorsakade Carolinabacken honom mycket besvär, ity att denna icke är stenlagd och den gigantiska kolossen nedtryckte skenorna djupt i jorden. Som ett bevis på stenens oerhörda tyngd kan anföras, att då man skulle flytta den från de eftersta skenorna till de främre och dervid som häfstänger använde grofva timmerstockar, så böjde sig dessa, som om de varit tunna vidjor. —LLL