Aftonbladet – 8 november 1870, sida 2

kanska sanden är förträfflig, men denna ä afskyvärd. Af alla onda ting, fortfor kap tenen och blef som vanligt allt mera varn af sitt ämne, äro sendfälten bäri grannska. pet de värsta. Jag tror väl knappt att bela verlden värre finnas! tillade han oci slog handea i bordot med ett sådant efter tryck, att tallrikar och koppar skramlad och madame de PEpine förskräckt spratt upp Min kära, lilla Josefine,, sade kaptener helt ledsen, alltid glömmer jag dina stackar: ömtåliga nerver. Jag skall bjuda till att minnas dem. Men säkert är, att sandkullarns här äro afskyvärda. Ser ni, mademoiselle Nardi, Charlie har ett ganska svårt stycke arbete för sig. Vi ha en bergstrakt, likavä som en sandmark här och jag tror att våra klippor väl äro de värsta som kunna pröfvs en bergsprängares tålamod. Åh nej åh, nej,, intöll mr Meredith vårdslöst, de äro inte svåra. De ä:o tvärtom rätt beskedliga att arbeta i, och hvad hårdheten beträffar ganska underordnade klippor för hvilka jag inte har den minsta respekt. Öch jag påstår att de äro kom marmor, skrek kaptenen med bäftighet och slog åte: banden i bordet. Hastigtihågkommande sig, kastade han en förlägen blick få sin dotter och yttrade, jag är så ledsen! med en så botfärdig röst, att madame de PEpine, hennes bror och Silvia mäste le åt hans enkla, godhjertade väsende. Kaptenen gat dem alla, en halft ångerfull. halft skälmaktig blick från sina klara, blå ögon; stack derpå händerna i rockfickorpa, lutade sig tillbaka på stolen, skakade sina hvita lockar och utbrast i ett Jjudeligt och hjertligt skratt, som han likväl hastigt aforöt genom att fråga: A propos, Josefine, hvarför har låset till förstuporten blifvit ändradt?,