Aftonbladet – 7 november 1870, sida 3

råd, i hvilket de förstnämnda preussiska genera lerna deltogo under konungens presidium. Då general Boyer hade förklarat ändamålet med sin beskickning, tog general Moltke till ordet och förklarade, att i en rent militärisk fråga kunde underhandlingarna icke räcka Jänge. MHären i Metz måste dela samma öde som hären vid Sedan och gå i fångenskap, Bismarck gjorde den anmärkning, att den politiska frågan måste gå före den militära. — Jag skulle, fortfor han, vara benägen att gå in på en konvention, som skulle sätta armån i Metz i stånd att begifva sig till en bestämd punkt af det franska området för att der beskydda de rådplägningar, som äro nödvändiga för att betrygga freden. — Denna ide hade uppstått hos Bismarck på grund af de svårigheter, som förorsakades den preussiska regeringen sjelf derutaf att det icke fanns någon regering i Frankrike. De upplysningar, som generalen under vägen inhemtade af stationsföreståndarne och af åtskilliga andra personer samt af de tidningar, som han varit i stånd att föra med sig tillbaka, tilllåta olyckligtvis intet tvifvel i detta afseende. Den fullständigaste anarki råder för ögonblicket i Frankrike; Paris, sem är inneslutet, uthuogradt och utan förbindelse med ået öfriga Frankrike, måste om några få dagar öppna sina portar för preussarne; den inre spliten förlamar försvaret derstädes, och medlemmarne af försvarskomiten ha blifvit öfverflyglade. Gambetta och Köratry ha farit derifrån i ballonger; den ene steg ned i Amiens, den andre i Bar-le-Duc. Oordning råder i det södra Frankrike. Den röda fanan svajar i Lyon, Marseilles och Bordeax. En armå af frivilliga har blifvit tillintetgjord i närheten af Orleans. Normandie, som genomströfvas af röfvarband, har kallat preussarne till bjelp för att återupprätta ordningen. Havre, Elboeuf och Rouen ha i detta ögonblick preussiska garnisoner, hvilka i förening med nationalgardet bidraga till att trygga den allmänna ordningen. I Vendee har utbrutit en religiös resning, i norra delen af landet längtar man efter fred. Preussen gör anspråk på Lothringen och Elsass samt flera milliarder i krigsomkostnader; Italien fordrar Savoyen, Nizza och Korsika. Då den provisoriska regeringen är sprängd, då de olika städerna ej äro ense om den nya regerings formen och enär de orleanska prinsarne icke infunnit sig, så förorsakar denna anarki den preussiska regeringen, som är villig att underhandla om fred, svårigheter. Hon kan för att åvägabringa en grundval för underhandlingar endast vända sig till den regering, som bestod före den 1 September, det vill säga, till regentskapet. Man vet ännu icke, om regentinnan under de nuvarande förhållandena vill låna örat till fredliga förslag. I händelse af ett afslag skulle man emellertid endast kunna vända sig till den af allmänna val framgångna deputeradekammaren, som ännu är nationens lagliga representation. För att den lagstiftande kåren, son var tillsammans till den 1 September, ånyo skall kunna sammanträda och hålla sina förbandlingar, är det nödvändigt att den beskyddas af en fransk armå. Det är denna roll, som armån i Metz sannolikt skall komma att öfvertaga. Tilldess general Boyer, som åter begifvit sig till Versailles med nya fullmakter, kommit tillbaka, är det af yttersta vigt att låta trupperna veta, att den plågsamma ställning, hvaruti vi befinna oss, endast är öfvergående. Armån skiljer sin sak från staden Metz. Tilldess den kan draga bort för att uppfylla en ny patriotisk mission, skall hon veta att ännu några dagar modigt lida försakelser. Om ni önska några förklaringar af mig, mina hrr, skall jag genast söka tillfredsställa dem; men jag bör säga er, att någon diskussion icke kan tillåtas. Efter denna allokution, som åbördes under den djupaste tystnad, upplöstes sammankometen.