Aftonbladet – 7 november 1870, sida 2

SILL. VIA. Af JULIA KAVANAGH. Öfversättning af THORA HAMMARSKÖLD, Morgonen var, som sagdt, mycket vacker och om Silvia varit förståndig nog för att fatta det, skulle den kunnat hålla en predikan för henne, emot det retliga lynne, hvari hon befann sig. En lätt solrök fördunklade himlens rena blå färg och gården var beströdd med vissnade löf af en ensamt stående hög poppel. Trädets grenar voro redan beröfvade en stor del af sin grönska och den underbara byggnaden af stam och gren och qvist, kunde tydligt skönjas, Hvad som återstod af löf, darrade för hvarje vindflägt; så ljuf höstmorgonen var, visste nog poppeln att vintern nalkades; derför syntes han, som han kände sig — enslig och frusen. Men Silvia, hvarför var ditt sinne så oroligt? — du, som ännu var i din vår, som icke hunnit lifvets sommar och tör hvilken höst och vinter endast voro dunkla drömmar om ett fjerran tillkommande? Men om äfven poprelo kunnat tilltala henne i ord, skulle måhända Silvia icke lyssnat dertill. Hon hade troligtvis ändock känt sig missnöjd och förundrad öfver madame de PEpines sorgsna sinnesstämning. — Aldrig skulle en elak man få mig att så hänga hufvudet, tänkte bon. Jag skulle skratta och vara glad, om inte för annat, så för att reva honom. Men ack, så ledsamt att han skall vara elak! Om han ändå vore som den stackars eldaren — gammal, hvad gjorde det! — men så beskedlig ! ) Se A, B. JM 288—257,