Aftonbladet – 7 november 1870, sida 2

vaxljus brunno på den breda, svarta marmorspiseln. På härden flammade en munter brasa, hvars sken återstudsade emot det bopade ekgolfvet. Öfver Josephines ansigte låg ett mildt, nästan giadt ieenda. Charlie är kommen! ropade kaptenen Silvia till mötes, I detsamma hon öppnade dörrep; ha! ha! ba! hvad säger pi om det ? Silvia sade intet, men stannade tvärt vid dörren, kastade en snabb och forskande blick kring rommet och fann slutligen den spra hon söktö, sittande litet i bakgrunden, nära till madame de PEpines stol Min bror, Charles Meredith — mademoiselle Nardi, presenterade Josepbine, Han helsade artigt, men Silvia observerade knappt hela presentationen, Hd anledoin, af den betydadde roll Oharles Meredith allti haft att utföra i sin styffars berättelser och de drag utaf oförfäradt mad och kailblodighet, sam kaptenen hade ett nöje af att omtala, äfvensom af ett och avnat yttrande af mrs Groom, väntade sig Silvia att få se en stolt och djerf ung man, af ett lysande sätt och utseende, en ung örn som höjde sig öfver sina likar och, trots alla mrs Grooms försäkringar, hade åtminstone ett fel: en hög tanke om sina egna förtjenster. Helt olik denna föreställning var den Charles Meredith som hon hade för sina ögen. Hon såg en blek, vacker och elegant ung man, med ett uttryck at blygsamhet och mildhet som nästan stod på gränsen af saktmod, Mr Meredith såg ej trött ut, som Mr Lovell, men snarare som om han knappt brydde sig om att låtsa sig retas till vrede. Sådant var första intrycket; en ny blick på bonom, ingaf Silvia likväl en helt olika öfvertygelse. Det låg kraft, det låg fast vilja i den ljusa, breda pannan, skuggad at lockigt, brunt hår. Hans djuptliggande,!