Aftonbladet – 5 november 1870, sida 2

SILL. VIA. Af JULIA KAVANAGH. Öfversättning af THORA HAMMARSKÖLD, Madame de VEpine sade intet; hon lade blott vänligt sin hand på Silvias axel och såg ned i hennes ansigte med ett lugnt leende, som så tydligt sade: Tror du det? att Silvias svar blef den fagraste rodnad. Sanningen att säga, ansåg hon föga troligt, att icke mr Meredith skulle tycka om henne. TIONDE KAPITLET. Sällheten är vida mer beroende af lynnet, än af yttre förhållanden; derför, ehuru Paris aldrig vidare var påtänkt och London icke blef nämndt, kunde Silvia skrifva till don Sabino och hans syster: Jag känner mig lycklig här vid Saint Råmy och jag tycker rätt mycket om stället., Madame de VEpine hade nyligen fått ärfva slottet med dess park och skog samt en derunder hörande jordegendom. Dessutom egde hon en rätt betydlig lifränta, hvaraf hennes ovärdige man likväl hade godheten att dera största delen vid tyska bad och brunnar. Hon beklagade sig aldrig häröfver; hon nämnde det ej ens, men gömda sorger stodo att läsa i hennes bleka, unga ansigte. Hon vistades mycket hemma; hennes helsa var icke god och nöjen var för benne endast ett tomt ord, numera, sedan alla hennes förhoppningar gått omintet, Hvarken själ eiler bjerta saknade likväl sysselsättning. Djap guisfruktan fyllde hennes hjerta och studier, detta goda medel att döfva sorgen, MM) So A. B, M 288—256,