Aftonbladet – 5 november 1870, sida 2

Du beder visst alltid, sade hon, Madame de YEpines bleka kinder fingo litet färg; hon kunde icke neka dertill — lifvet hade för henne blifvit en långvarig bön. Utan att gifva ett direkt svar, sade hon: Bönen liknar en af dessa höga punkter, dit menniskan uppstiger för att vinna en klarare åskådning af allt hvad som är beläget der-nedanför. När jag önskar se hwu små mina pröfoingar äro och då jag, tyvärr, inte kan det, emedan de ligga mig för nvära, stiger jag upp på det heliga berget och blickar ned på dem. Huru olika de visa sig, sedda på detta afstånd! Några äro alldeles försvunna; andra synas så små att jag kan le åt dem. Och stunder finnas — o, så lyckiga! då jag deruppe inte skådar någonting annat än höjden; allt der nedan är försvun. net och glömdt. Är det ej kallt deroppe? invände Silvia med en halft leende, halft sorgsen blick; skallt af snö och moln och kala klippor? pDer är inte kallt, min vän. Du ser blott här nedifrån klipporna, snön och de tunga nolnen; kom du dit upp, så skulle du finna platser lika hejrliga och sköna som i sagorna, ler ökenvandringen leder till förtrollade parKerm Men jag brukar gå ditupp, svarade Silvia alft sårad; jag tycker endast om att tillika rara glad och få språka litet med höns och nkor och gäss.n Ja, din väg är också god, sade madame le YEpine och afstod med sitt vanliga stilla eende från någya vidare argumenter. Den skyldiga glädjen är också en form för böen. Trots denna eftergift kände sig Silvia blott alft tillfredsställd. En lust att göra odygd rep henne och med skrämd blick utbrast op: