Aftonbladet – 5 november 1870, sida 2

Då vi en varm sommardag, sitta på er räsmatta och lyssna till fåglarnas sång, til äckens sorl i lunden, kunna vi då rätt trc på vintern med sina gråkalla vindar, sin snöskrud? Icke mera tror den liffulla ungdomer på ålderdomen med dess kallnade blod. On en grym bexmästare egde makt att rycka undan en mängd af år och i ett nu fytta oss ur det ena tillståndet in i det andra, — visserligen vore döden att föredraga! Visst vore det förskräckligt att förlora den Jjufva sommardagen och stå ensam i ett kallt och snöhöljdt landskap! En sådan grym hexmästare är dock sorgen för månoga. För dem kan tidens verkningar ske med en sådan våldsam hast, att man blott måste förundra sig öfver att de kunra uthärda slaget och ej dö. Vintern har, som genom en troöllmakt, lagt sig öfver deras lif och intet hopp säger dem att våren någonsin skall återkomma. Detta var madame de Epines öde. Hennes bjertas ungdom hade vissnat. Många sköna gätyvor återstod äpnp, men deppa, den Jjusaste, hoppfullaste, behagligaste Var för alltid borta! Du skåll inte vara så sorgsen och allvarsam, kunde Silvia inte afhålla sig från att en solklar eftermiddag säga till benne; du skall vara glad och ucg, tillade hon, Jag har haft en BOrg, svarade madame de EEpine stilla. Säg till honom: Vik hädan! Hennes vän svarade icke genast. Hon var sysselsatt med att nätt och systematiskt ordna några papper och hade hållit på dermed hela morgonen. Hon höll hastigt upp, såg på sin unga vän och sade; Er TN ag icke ens bönen kän förmå sorgen att vika hädan, Silvia mia, och dock är hon ett gudomligt läkemedel. Silvia såg på henne med en tankfoll blick,