Aftonbladet – 5 november 1870, sida 2

improviserad, ofta vild men alltid originel och stundom äfven skön. Du är ett snillev, kunde då madame de YEpine säga i uppriktig beundran, Det kan jag aldrig tro, svarade sBilvia vårdslöst, och inga böner kunde förmå henne att genom studier odla en gåfva af naturen hvilken är på samma gång så sällsynt och så herrlig som improvisationen. Det kan ej förnekas att om Silvia var ett snille, hvarpå vi tvifla, så saknade hon både det tålamod och den flit som fordras för att utbilda stora anlag, Hon tyckte framför något annat om att göra hvad som roade henne, och bär var det beenes nöje att vara ute, men icke inomhus. Den lilla verld der hon fritt kunde få ströfva omkring var just efter Silvias smak. Det var en vildare natur än i Nardis trädgårdar, men mera vidsträckt än don Sabinos masseria; Ännu erfor hon ingen obehaglig skilnad i klimatet, ej heller saknade hon söderns färgprakt, ty inbillnipgskraften, denpa vänliga få fyllde alla brister, Af alla mål för hennes ströftåg i närheten af slottet tyckte hon allramest om förpaktargården. Höns, ankor, gäss och kalkoner hvimlade der och upphöjde ett ständigt kacklande och käbblande, som obeskrifligt roade Silvia; också tillbragte hon en betydlig del af sin tid i deras sällskap. Madame de F:Epine ansåg det vara ett förskräckligt förslösande af tiden, alldeles som Bilvia fann sin väns punktliga, flitiga, gammaldags seder föga lämpliga för en tjugufem års qvinna, Hon är för upvg; — alltför ung för ett sådant lif,, tänkte Silvia i sin vishet. Ack! hvad är årens upgdom, då denna andra pogdom som hör vårt hjerta till, ej finnes, — den ungdom hvilken knappt sjelt kan fatta att den skall få ett slut?