Aftonbladet – 4 november 1870, sida 3

BLANDADE ÄMNEN. Sjeifvå kungen — skrifver Engelholms Tid ning för i fredags — måste tycka att kyrkomusi ken i Eogelholm är bra sådan den är, enär bögstdensamme Järer medelst utslag gillat såväl vår magistrats som länsstyrelsens åsigt derom, att församlingsboerna icke få för sina egna penningar låta bygga sig en orgel. Vi skulle önska att både konungen och landshöfdingen ville en gång qvista hit och höra huru det låter när man i Guds hus spelar koralet på positiv, — Den rimsnidande fusiljeren Kutschke, som säger sig ligga utanför Paris och dikta, har åter varit framme och roat sina kamrater; denna gång icke med någon visa om Napoliamp, utan med en konstig gåta, sam lyder så här: Die Erst, von Feind und Freund begehrt, Acht Groschen ist nach preussschema Werth. Die Zweite liefert Flelsch und Bräökh; Bald feblet den Parisern sie. Des Schneiders Nadel hat die Dritt; Die Zändnadel nur braucht sie nit. Das Ganze kraucht im Busch herum, Ist dennoch nicht Napolium. Upplösningen är Franctirör (Frano—Thier— Oehr). — En ytterst löjlig process skall vara börjad eller på väg att börjas i Trotosö. Sammanhanget härmed berättas, enligt Bergens Tidende, af resande sålunda: Då kriget mellan Preussen och Frankrike börjat, sände några på Tromsö boende tyskar ett lyckönskningstelegram till den preussiske konungen. Svar härpå anlände från drottning Angusta, emedan konungen var frånvarande från Berlin. Dettasvar har ursprungligen rimligtvis haft till adress Deutsch Gesinntep, Tromsö (De tyskt sinnade, Tromsö), men genom ett eller annat fel, begånget på ena eller andra stället, kom tacksägelsetelegrammet fram med adressen Deutsch Gesindel, Tromsö (tyska packet, Tromsö) Man kav naturligtvis icke undra på, att tyskarne i Iromsö kände sig stötta häröfver. Att de i sin förbittring ämna anställa rättegång mot telegrafverket (såvida icke detta redan skett) är deremot säkerligen mindre välbetänkt. — Ugglor i mossen. I ballongbref från Paris M den 15 Oktober skrifves till Östg. Corr.: För lågra dagar sedan var vår legion på en utmarsch till S:t Denis samt. temligen nära fiendens förvoster. Här och der skymtade vi dem. Till och ned på fälten, hära nog intill forten, sågo vi entaka tyskar, som — krypande längs marken — plockade potates. En ganska egendomlig och löjlig händelse tilllIrog sig under denna utmarsch. På något afstånd upptäckte vi ett ganska vackert parrisland, försedt med ett högt och frodigt sparisgräs. Oaktadt sparristiden väl var förbi, hade parrisfältet dock något inbjudande, och vi beslöto tt ställa marschen dithän. Vi hade dock icke kommit långt förrän en gammal korporal uppmajade oss att stanna. Det der sparrisfältet ser mig misstänkt ut, förJarade han. Vi bådo honom gifva skäl. Det rör sig, ser ni, icke efter vinden, utan emot inden och dessutom hit och dit. Jag befarar en