Aftonbladet – 4 november 1870, sida 2

möjligen af kraftlöshet och blodförlust kunde somnat. Slutligen syntes en ljusning i öster och som jag visste att dessa svarta skurkar äro tidiga om morgnarne, kunde jag förstå att min stund var nära. Kaptenen höll upp och kastade en skälmek blick på Silvia, som satt vid foten af ett träd stödd mot dess mossbeväxta stam, händerna sammanknäppta -kring sina kvän och blicken med spändt intresse lyftad till -hans ansigte. Min bästa mademoiselle Nardi, utbrast han med ett muntert skratt, bur kan ni vara så road af en gammal soldats historia? Är det inte så godt som att läsa sista sidan i boken, när pi ser mig sjelf? Kan pi inte inse att det gick väl? Ja, ja! men huru — på hvad sätt? frågade hon ifrigt. Såsom alla sådana händelser ske, när de slutas väl: Hjelp kom. I morgongryringen började det blåsa. Den vinden, mademoiselle, hade färdats en lång väg; han hade kommit från de underbara afrikanska ökenländerna, hade öfverstigit snöhöljda bergs kedjor, sett bortglömda städer och praktfol!a ruiner; ja, ban skulle i sanning kunvat förtälja mig många märkvärdiga ting, märkvärdigheter för hvilkas kännedom djerfva resande våga sitt lif. Men hade han ock tillhviskat mig en förklaring rörande Nilens källor, skulle dessa underrättelser varit mig en ringa fröjd, emot de ljud som han nu förde till mitt öra — de sakta, !jerran tonerna a! ett franskt jägarhorn. Tala inte om italiensk musik! Hvad är detta -för slarf emot hvad jag då hörde! Mitthjerta -klappade högt at fröjd. Man skulle kuona döda mig och troIgtvis skulle det ske, men ett långsamt ibjälb inarde var ej att tänka på och — och jag öfde inte frukta för att bripga skam öf