Aftonbladet – 3 november 1870, sida 3

svenska staten, har till K. M:t iogifvit fölIjande skrifvelse: Stormäktigste, Allernådigste Konung! Efter uppdrag af magistraten i staden Stettin har jag, å dess vägnar, vid Stockholms rådhusrätt anställt rättegång emot E. K. M:t och kronan, med påstående att staden måtte tilläggas betalning för en fordran, som staden eger hos svenska statsverket, på grund af förskotter, dem staden i medlet af sjuttonde århundradet lemnat svenska regeringen, men hvilken fordran, utgörande en summa af 77;892 rdr bko, jemte ränta å 39,240 rdr från den 19 Maj 1698, icke blifvit staden liqviderad, fastän densamma blifvit flera gånger erkänd och staden under tidernas lopp vidtagit flerfaldiga försök att derför vinna betalning. Men, jemte detta uppdrag, har jag uti bilagde skrifvelse (Litt. A.) erhållit ett annat, det nemlien att till E. K. M:t framföra magistratens erbjudande att i förlikningsväg, emot erhållande af det i liqvidationskommissionens observationsräkning af den 19 Maj 1693 staden tillgodoförda belopp, 77,892 riksdaler i bankomynt, afstå från allt vidare anspråk. . . Jag framför nu i underdånighet till E. K. M:t detta magistratens vördsamma erbjudande, med underdånig hemställan, att E. K. M:t täckes, jemte meddelandet af sitt nådiga beslut och yttrande deröfver, framlägga frågan till nästinstundande riksdag, för att a riksdagen pröfvas, så att, derest magistratens nämnda erbjudande af riksdagen antages, den anstälda rättegången, som emellertid får hvila, må derefter kunna nedläggas; och bifogar jag Stockholms rådhusrätts protokoll i målet, varaf E. K. M:t täckes inhemta fordringsanspråkets grund och de åtgärder, som magistraten under tidernas lopp både hos vederbörande embetsverk och i ministeriel väg vidtagit för att ntbekomma sin fordran. Af förbandlingarna i saken framgår, icke blott att sjelfva fordran är till dess grund riktig samt blifvit genom flera k. bref godkänd, utan äfven att fordringsanspråket blifvit i laga tid och ordning hos vederbörliga auktoriteter anhängiggjordt, fastän detsamma hos dessa fått hvila oafgjordt intill senaste tider. De tvistefrågor, som i afseende å anspråket förefinnas äro blott tvenne. . Den ena, huruvida frågan må vara preskriberad, till följd. deraf att densamma, under afvaktan på pröfning, fått hvila mera än 20 eller 10 år, utan att gäminnelse om en sådan pröfning eller särskildt. kraf för fordran under sådan tid egt rum. Den andra frågan är den, huruvida den ifrån början utfästa räntan må beräknas till betalning sker eller blott till lika summa som kapitalet, I ad alterum tantum, såsom det i kameral stil allas. Hvad den förra frågan angår, så kan den omständighet, att de auktoriteter, hos hvilka fordringsanspråket varit aphängiggjoråt, uppskjutit med dess pröfning om än aldrig så länge, efter mitt förmenande, hvarken rimligen eller lagligen föranleda fordringens förintande genom preskription, fastän densamroa under tiden icke varit påmind eller kräfd af staden Stettin inom 20 år; ty dels utgör ett-måls beroende på dom en fortgående rättegång emellan vederbörande parter, och under rättegång om en fordran må väl densamma ej kunna preskriberas, desto mindre som sjelfva rättegånvgen innefattar ett fortfarande kraf, dels bar det icke berott af staden Stettin eller dess magistrat att tvinga de auktoriteter, å hvilkas handläggning saken berott, att bringa densamma till slut. E. K. M:t har sjelf i sin högsta domstol den 19 Juni 1832 meddelat ett domslut, hvarigenom ett fordringsanspråk som, anhängiggjordt hos domstol, fått vänta på afgörande i nära 20 år, förklarats icke vara preskriberadt, fastän under tiden påminnelser om dess afgörande icke från kärandeparten bevisligen egt rum. Enahanda åsigt bör göra sig gällande i denna sak, i hvilken visserligen ett par gånger öfver tjugu år förflutit emellan de tillfällen, dä staden, såvidt den nu kan bevisa, hos de ifrågavarande auktoriteterna påmint om slutligt yttrande öfver stadens anspråk, men i hvilken sak staden icke haft att befara någon preskription, enär fordringsanspråket så länge det låg hos vederbörande, afvaktande deras åtgärder, berodde på en fortfarande rättegång. Den andra frågan är den, huruvida den en gång förskrifna räntan bör beräknas till betalning sker, eller, såsom kammarkollegii advokatfiskal förut i målet invändt, blott ad alterum tantum, eller till lika belop, som sjelfva kapitalet. Väl känner jag tillvaron af några äldre författningar som bestämma, att ränta icke må beräknas högre än ad alterum tantuwm; men desaa författningar åsyfta påtagligen icke sådana fordringar, som redan voro anmälda och som berodde på vederbörlig pröfning, utan endast sådane, om hvilka talan icke hos vederbörande blifvit anställd, ty det skulle ju strida emot all rätt och billighet, att en debitor skulle erhålla en fördel derigenom, att han uppehöll sin kreditor i dess rätt, och jag kan ej antaga, att sådane rättsprinciper legat till grund för någon svensk lag. Stormäktigste, allernådigste konung! Jag har nu iunderdånighet framfört staden Stettings ofvanberörda vördsamma erbjudande och sålunda fullgjort det uppdrag, som blifvit mig i detta hänseende lemnadt; jag vågar dock derjerate, såsom stadens sakförare i sjelfva rättegången, yttra den tanka, som jag icke kunnat från min föreställning utestänga, den nemligen, att, äfven om i strid med förut gällande åsigter och följd praxis, staden Stettins ifrågavarande fordran skulle af någon domstol här i landet kunna förklaras vara under förhandenvarande förhållanden preskriberad, det dock hvarken vore öfverensstämmande med rikets värdighet eller dess sanna fördel eller enligt med moralens fordringar att afvisa eller förkasta det framställda förlikningsförslaget och låta staden förblifva utan all betalning för ett lån, som staden lemnat landet i behofvets stund. Med djupaste undersåtlig vördnad, trohet och nit framhärdar Stormäktigste, allernådigste konung! vä Underdånigst C. A. Beckman. Stockholm den 31 Oktober 1870.