Aftonbladet – 3 november 1870, sida 2

spjut glänsande i solskenet; det var alltsammans mycket pittoreskt, men jag vet inte hvad jag ej skulle velat gifva om jag i stället -hade befunnit mig i det snuskiga Cafö Devis i Soukhara.n Togo de er tillfånga? frågade Silvia nästan andlös af intresse. ns Naturligtvis, ja!s Men huru kom ni lös? O, berätta! Kaptenen förklarade att det var en lång historia, men Silvia svarade itrigt att hon tyckte om långa historier och ban kunde ej motstå det bedjande uttrycket i hennes klara ögon. a hade just kommit på fötterna, då de voro öfver mig. Jag visste Hvilket öde. ja hade att vänta och föredrog att med ens bli expedierad. Jag gjorde derföre ett ursinnigt motstånd, på hvilket dock en bister, gräskäggig kamrat gjorde ett hastigt slut, Jag såg kolfven af hans pistol svängas öfver mitt hufväd och försökte undgå slaget, men fåfängt! Jag såg, eller tyckte mig se en blodröd blixt; jag hörde ett våldsamt brus och så var allt slut. Då jag åter vaknade upp från min lilla lur; kände jag pig betydligt svalkad. Jag fann snart att jag låg på ryggen hårdt fastbunden vid pålar i marken. Jag såg nåa låga lerhus, och otvan mig en djupblå immel med tusentals glittrände stjernor. Jag tror att jag jämrade mig, hvarpå jag fick en allvarsam spark i min högra sida och hörde en sträf röst på arabiska språket yttra följande artiga ord: Den hunden lefver ändån. id skenet af ett bloss såg jag derpå min gråskäggige vän, stödd etmot sin långa bössa och jag kan försäkra er att han, med sitt svartbruna ansigte, sin turban och sin fladdrände drägt var en ganska romantisk figur (Forts)