Aftonbladet – 2 november 1870, sida 2

NIONDE KAPITLET, Då barndomsvänner, efter flera års skilsmessa åter träffas, händer det ej alltid att den forna Kärleken vaknar ånyo med all sin styrka. Sinnet kan förändras lika väl som utseendet och inbillningskraften, denna mäktiga gycklare, har måhända kastat sitt falska skimmer öfver det förflutna och klädt det i en sä fager skepnad, a:t intet nuvarande kan svara deremot. Lyckliga äro derför de, för hvilka att åter mötas är detsamma som att älska lika sanat som då de skildes; ja, trefallt lyckliga de, som finna hvarje lötte, gifvet af hoppet, uppfyllas af hennes strängare syster sanningen! Ni är aliaeies sådan, som jag hade väntat mig er,, sade madame de iEpine följande morgon till Silvia — just hvad ni lofvade blifva, mademoiselle Nardi. Den uoga flickan lade sin lilla, vackra hand på madame de rEpines arm och med ett leende öfver sina läppar, i sina ögon, i kindens grop, i hela sitt ansigte — ett leende, likt en klar solstråle, hvars glädjebringande ljus intet kan undkomma, sade hon med en behaglig skakniog på hufvudet som skulle vara förebrående: Får jag icke nämnas Silvia nu som fordom? Silvia, — ja, så heter du! En god få var visst din gadmor och gaf dig ditt glada väsende i faddergåtva.v Silvia försökte se allvarsam ut. Jag är inte alltid yr och glad, sade hon och såg på sin vän med en värdig min som innebar, var ej rädd för att jag skall trötta dig med för mycken munterbet. Jag är ung och glad, men jag kan vara ällvarsam. (Forts. Y