Aftonbladet – 1 november 1870, sida 3

busera de 150 frivilliga skarpskyttar, som blifvit tagna till fånga, Belgiska tidningar berätta, att en sto massaker egt rum emot de 4000 franska fångar, som blifvit tagna i Soissons. Troligen hade någon del af dessa fångar visat gensträfvighet mot sin bevakning, hvilket hade till följd att plutoneld öppnades mot hela den stora massan af obeväpnade invid skogen S:t Jean, ungefär 5 lieues från Soissons. Som det var skymning, lyckades ett antal af I fångarne att rädda sig undan i skogarne, der de irra omkring, offer för hunger och gränslöst elände. Bönder, som passerat platsen dagarne derefter, berätta, att der ligga högar af lik. Ett i engelska tidniogar infördt bref från den berömde franske målaren T. Gudin protesterar inför hela den civiliserade -verlden emot tyskarnes barbariska handling att i Versailles förstöra Horace Vernets berömda målning La Smala. Man torde i det längsta böra hoppas, att underrättelsen om denna förstöringsåtgärd icke måtte bekräfta sig. Ännu en gång Sedan. Vi berättade i går att chefen för 12:te armåekåren general Lebrun i en till en belgisk tidning insänd skrifvelse förnekat riktigheten af general Wimpffens påstående, att denne general i slaget vid Sedan gifvit honom order att med sin kår göra en genombrytning på Carignan. Skrifvelsen, ett bidrag till belysning af de ännu dunkla omständigheter som äro förbundna med denna dies nefastus i Frankrikes historia, är af följande lydelse: I en biljett, som general Wimpffen lät tillställa kejsaren under slaget vid Sedan, en biljett som sedermera blifvit reproducerad i åtskilliga bland pressens organer, uttryckte sig franska armåns öfverbefälhafvare, den tredje som vi bade under loppet af denna olyckliga 1 September, i följande ord, vilka jag lånar ur Etoile belge: Jag gifver general Lebrun befallning att försöka en genombrytning i riktoing åt Carignan. Jag skall låta alla disponibla trupper följa honom. Jag befaller general Ducrot att understödja rörelsen och general Douay att betäcka återtåget! Det låg icke i min afsigt att i detta general Wimpffens påstående angripa hvad deruti syntes mig vara mindre exakt eller uppträda emot de tvetydiga tolkningar, till hvilka det, hvad mig beträffar, kan gifva anledning, för att skaffa mig den upprättelsen att reducera dessa till deras intet. Hvarje personlig känsla tycktes mig böra tystna inför den oerhörda olycka som hvilar öfver oss. Det ögonblick skall neg komma, då det blifver en oafvislig pligt att inför landet och armån strängt redogöra för de enskilda detaljerna af slaget vid Sedan såväl i sanningens intresse som äfven för att gifva upprättelse åt några personers ära. Om jag nu bryter den tystnad jag sjelf pålagt mig, så sker detta emedan det blifvit omöjligt för mig att längre tiga. Man frågar mig i sjelfva verket och vill veta, om general Wimpffen verkligen gifvit mig den order, om hvilken han utan att uppgifva ägo tidsbestämning talar i det till kejsaren sända brefvet. Detta vill med andra ord säga, om jag annars rätt förstår hela betydelsen af den till mig ställda frågan: man önskar veta hvad jag har gjort med ifrågavarande order, förutsett att jag erhållit den, eller slutligen hvilka motiver hindrat att den icke utfördes och att det famösa genombrytandet till Carignan icke blef en verklighet. Om så är, svarar jag kategoriskt och försäkrar här offentligt, att jag de enda tre gånger jag såg general. Wimpffen under de tretton timmar som det olyckliga slaget vid Sedan räckte, omkring kl. 10, kl. 1 och kl. !, 5 eller 5, icke af honom erhöll någon order att med de af mig kommenderade trupperna försöka den rörelse, om hvilken han i sin biljett till kejsaren talat. Vid de båda första samtalen jag hade med honom talade generalen med mig om armåns återtåg, som kunde blifva nödvändigt, och syntes benägen att låta utföra detta återtåg, så snart han måste betrakta det sorå oundvikligt i riktningen öfver Carignan och Montmådy och sedermera till Mcözieres öfver Illy och Floing. Långtifrån att anbefalla mig en omedelbar rörelse till Carignan, uppmuntrade han mig endast att fortfarande behålla de positioner, jag sedan början af slaget med 12:te hären försvarade. Det är ganska möjligt att general en chef, hvilken för sin person befann sig på en annan punkt af terrängen än jag, då han skref den för ejsaren bestämda biljetten, hade för afsigt att gifva eller låta tillställa mig den order som den omta-. lade, men om så är, försäkrar jag ännu en gång att detta stannat vid afsigten. Jag kan tillägga, och alla som sett kriget skola i detta hänseende gifva mig rätt, att generalen i detta ögonblick, åå an ville öfvergå från afsigt till handling, kunde få en annan tanke, i det han befann sig ansigte mot ansigte med en af dessa på ett slagfält så ofta inträffande tillfälligheter, genom hvilka en befälhafvare örnen ser sig tvungen att modifiera eller förkasta sina redan fattade beslut, Jag finner mig så mycket mera berättigad att betrakta såsom en verklighet hvad jag här framkastat som en förmodan, som detta för mig är det enda medlet ast förklara, buru det var möjligt, att general Wimpffen i sin till krigsministern stälda officiella rapport om drabbningarna icke sagt ett ord om den order han skulle hafva gifvit mig att med 12:e kåren försöka en genombrytning i riktningen af Carignan. Om mitt tredje samtal med kommenderande generalen finner jag mig nödsakad att vara mycket utförlig. Jag kan aldrig tro, att general Wimpffen kunnat såsom en mig gifven order att försöka en genomorytning till Nar ignane betrakta det förslag ban gjorde mig midt I byn Balan, der jag befann mig, tt äter gripa till offensiven med de 2—3000 man vi der kunde samla omkring oss. Klockan var half 5 eller 5. Sedan tvenne timnar var för oss hvarje hopp om att icke duka inder försvunnet. Mer än två tredjedelar af vår urmå var redan oåterkalleligt och utan att veta let inspärrad i råttfällan vid Sedan — må man örlåta mig detta triviala uttryck, hvilket tydligast! tergifvit min tanke. i General Wimpffen torde erinra sig de få ord,t L ( NS len a be ned hvilka jag mottog det förslag — icke order — an gjorde mig: Vi skola här uppoffra 2—3000 man, nen utan framgång. Men är det så att ni vill det, älan, framåt Vi gingo i sjelfva verket framåt, tan att ett ord vexlades mellan honom och mig. 1 Vi hade ännu icke tillryggalagt 300 metres och F cke uppnått byns utgång åt Carignan till, då kommenderande generalen, efter att hafva blickat b illbaka och sett att ingen följde oss, förklaradeS nig, att man icke längre kunde göra motstånd och I efallde mig att låta verkställa återtåget till Sedan. 6 Nej, i detta den kommenderande generalens sista 8 amtal med mig, i dessa sista ögonblick af slaget, d ar det icke fråga om, kunde det icke vara fråga m att försöka en genombrytning till Garignan, mycet mindre om att för kejsarens person öppna en I tgång åt denna sida. Hvad jag än må hafva tänkt b ch ännu tänker om det förslag general Wimpifen Jorde mig — i det ögonblick jag beskrifvit var2? et mig omöjligt att deruti se något annat än end örtviflad, oöfverlagd uppfordran till en handfullfi oldater, som voro ur stånd att följa densamma. j; (vem vet: general en chef hoppades kanske, här: ti följande en instinktmässig rörelse gom andra ikerligen kunde dela med honoxg, ait der finna en! h tväg att slippa efter Aagens nederlag åse ett nytt t ederlag, som raåan syntes honom hotande och merg E rpktansvårdt än förlusten af slaget, kapitulationen shande dag! ö