Aftonbladet – 1 november 1870, sida 2

pitolium emottagit samma vördnadsbetygels som egnades gudarne. MSilvia hade uppfostrats enligt romersk sed. Hon gick aldrig ut, men palatset var vidsträckt och hon vandrade der inom hvar hon sjelf fann för godt. Der fonnos många vraktfolla, gamla salar — rum med oräkbeho fönster och i hvart och ett reste sig gen ctv få harmoniskt lugn; d en snöhvit sva. I harmoniskt ugp; rum me. väggar af idel spegey... och kupidoner med blomsterkransar; ram med uv. entinska mosaiker och dyrbara, inlagda skåp, — skatter, öfver hvilka skuldsättning och förpantniog under en mängd af år lagt sig som en fal spindelväf och för hvilka, sanningen att säg Silvia ganska föga intresserade sig. en så mycket hellre uppehöll hon sig i ett stort målningsgalleri, tvåhurdra fot i längd, de timmar på dagen, då icke målare från alla länder, hvilka annars vid sina stafflier voro sysselsatta att kopiera deryktbara Nardi-Titians, voro der. Sorglös och barnslig som Silvia var, hade hon likväl insett att dessa gamla venetianare måste varit verkliga män; män med furstliga later, för hvilkas örnblick lägre begåfvade varelser visserligen måste ödmjukat sig; män med lysande rustningar och händerna instuckna i stålhandskar, lugnt stödjande sig mot sina svärd, eller i drägter af svart, enuesiskt s .mmet, alla med nådigt leende nedblickande på den unga romarinnan, hvilken trenne sekler sedan de lefvat vandrade i deras salar. Och om Silvia tröttnade vid att se på dem, gick hon ut på terrassen framför palatset. Stödd mot stenbalustraden, stod den lilla fången — som likväl icke mera bekymrade sig öfver sin fångenskap än fågeln, dd i buren, sörjer öfver sitt öde — och blickade ned på en utsigt, som ej har sin like, Under