Aftonbladet – 1 november 1870, sida 2

henne låg den gammaldags, italienska trädgården och Tibern, rullande sina smutsgula böljor hän till Tyrrheniska hafvet. Till venster reste -verldsstaden sina dömer, kyrkor och obelisker i ändlös följd emot den blå, sydländska himmelen. Längre bort utbredde sig en vidsträckt ödemark med ruiner, grafvar och vattenledningar. Här och der sammansmälte jorden och luften i fjerran liksom ett öppet baf; på andra punkter gick marken i grönskande vågor bort till snöhöljda berg och lade sig ned vid deras fot, som en srän men förrädisk orm, spridande omkring sig feber och död, från hvilka den friska bergstrakten var vefriad. Detta var Campagnan, och Silvia tröttnade aldrig vid att betrakta densamma och att med blicken följa skuggorna af molnen som skredo fram öfver detsolbelysta öde fältet. Åfven trädgården var henne kär, med sina Iunder af lager, sina bosköer af citron och pomerans, sina allbser af cypress. Hon tyckte om dess svala, dunkla hvalf, dem solen aldrig förmådde genomtränga, dess raka, med buxbomslister in hägnade gångar, dess statyer och fontäner. I trädgården fanns en ruin — fordom ett herrligt tempel, och kanske just för kontrastens skull satt hon gerna på en stenbänk nere vid stranden och såg bortåt en hop gamla, bruna boningshus på andra sidan af Tibern. Der var ett, som Silvia med förkärlek hade fästat sig vid, — icke någon palatslik byggnad, men ett högst anspråkslöst emvist för trasteverinska män och qvinnor. En liten trädgård sträckte sig ned till floder ech på andra sidan af en liten trädgård låg bostaden, förfallen och rucklig. Öppet för sol och blåst låg köket — en loggia, snart sagdt utan både väggar och tak. På muren hängde kastruller och andra kokkärl och Pål gång bade Kilvig från sin plats betraki