Aftonbladet – 31 oktober 1870, sida 4

BLANDADE ÄMNEN. Gustaf IV Adolf contra Stockholmsposten. Man känner, med huru stor uppmärksamhet Gustaf IV Adolf plägade sjelf följa hvarje gren af regeringsbestyren, dervid alltid bemödande sig om ett samvetsgrant förfarande, såvidt hans insigt räckte och hans fördomar medgåfvo. En vacker morgon, midt under det kanonerna småälde i Finland och kungen sjelf dagligen kunde vänta underrättelsen om ryska truppernas inmarsch för att med Rysslands öfriga provinser förena äfven storfurstendömet Finland, som det står i den ryska proklamationen — då, det var den 26 Febr. 1808, sysselsätter han sig med att genomläsa dagens nummer af Stockholmsposten. Först finner han en sida Tidningar från utrikes orter, af det slag, som den af konungen förordnade tjenstemannen ur de af konungen till införsel tillåtna utländska tidningar ansett lämpligt att svenska allmänheten finge till lifs — alltså obetydliga saker och framförallt ingenting om Frankrike; än är allt godt och väl, ingenting att klaga. Kommer så en artikel af en qvartsidas längd, kallad Den Enda Tröstaren, samt derpå annonser, hvarpå bladet beskedligt slutar med underrättelsen om, vid hvad tid nästa nummer skall utkomma: Hvad är då Den Enda Tröstaren för en artikel? Jo, ett kåseriv, om man så kan kalla en uttänjd anekdot om en filosof och en sorgsen fru, med sens moral, att tider är den enda tröstaren och att ingen bör vara otröstlig, ty det gifves alltid de, som haft svårare olyckor att bära, än den som klagar nu: Bland dessa, som varit allramest olyckliga, anföras en drottning af England, Maria Stuart, Johanna af Neapel, Hecuba och Niobe, en regentinna, som förlorat sin tron efter en aftonmåltid och dog på en obebodd ö. samt en prin: sessa, som hade en älskare, hvilken råkade i slagsmål med prinsessans fader och derför blef dömd för högmålsbrott — en föga pikant och helt kort olyckshistoria, det hela troligen öfversatt ur någon menlös tysk journal. Men när konungen låst denna artikel, tröt honom tålamodet och han satte sig ned och skref följande bref till sin hofkansler — utan hvilket det säkerligen icke skulle ha fallit någon menniska in att nu för tiden bry sig om JV 47 af Stockbolmsposten för 1808. Brefvet, som alltigenom är skrifvet med konungens egen hand och i original finnes bevarädt, lyder sålunda: Jag sänder till HofvCanzeleren StockholmsPosten af denna dag för att infordra Edert yttrande om Articlen deri som kallas Den Enda Tr östaren, huruvida densamma kan anses öfverensstämmande ej allenast med den anständiga och goda smaken utan ock med det Folkvett man bör vänta sig att finna i allmänna tidningar. Förblifver Eder väl bevågne Gustaf Adolpht Stockholms Slott D: 26. Februarii 1803. Det är ju intressant nog att finna, att sjelfva Gustaf IV Adolf ansåg, att man borde vänta si; tt finna folkvett i de allmänna tidningarne, oci vad särskildt den: misshagliga artikeln angår, tunna viicke annat än gifva honom rätt deri, att len just icke är ett alster af särdeles god smak. Emellertid måtte hofkanstern ha stillat konungens nissnöje, ty tidningen blef oss veterligen den gånsen icke trakasserad eller straffad — kanske var jet de i samma vefva ankomna underrättelserna rån Finland, som gäfvo konungen så stora besymmer, att ban glömde bort att hålla på den soda smaken i landets allmänna tidningar. (SY ILLUSTR. TIDN.) — Diamantbröllop brukar man kalla firandet f sextionde årsdagen af en äkta förening. Förta gången benämn nzen diamantbröllop 033 veterigen användes gällde den emellertid ett 75-årigt ktenskap, ganska riktigt enligt den aritmetiska rogressionen 25 (silfver), 50 (guld) och 75 (dianant). Vidanlitande af tiotalsskalan kunde man i je lägre stadierna få jern-, koppar-, platina-brölop 0. 8. v., och hvarför icke qvicksilfverbröllop, vilket dock tyckes skola förutsätta en synnerlig vigör hos kontraheaterna. (J, B.)