(långd, och der trappuppgången till öfversta våningen fnnss, men från hvilken vi först genomvandra den rad af mindre rum, som ligga på nedra botten och är 1814 dels begagnades af regenten prins Kristian Fredrik (sedermera såstm dansk konung Kristian VIII) jesh hans svit, dels gjorde tjenst såsom matsälar för riksförsamlingens medlemmar, hvilkas gemensamma måltider mången gång blott voro en fortsättning i mera obundna förmer af de förhandlingar, som hade upptagit förmiddagen och dessatom ofta upplifvades af patriotiska tal, skålar och ppoesier, de sistnämnda isynnerhet af församlingens onuttröttlige versmakare prosten Fredrik Schmidt. Här nere är i midten såsom en fortsättning af försalen den stora trädgårdssalen med sin mörka, begränsade utsigt geInom parkens täta allter och buskplanterinIgar. Här finnas rundt omkring i alla ram len mängd hemliga genomgångar och små gömelen, alkover och skåp, med ett ord dessa eqväma, kuriösa arkitektoniska påfund, som nutidens ljusa elegans har bannlyst från våra hus. Längst in är ett litet rum, betäckt med bokhyllor från golf till tak; dagern faller, lIdämpad af de tätt utanför stående trädens gröna Jöfskärm, in genom ett enda, Ibredt, men lågt fönster; här finnas gömslen och oupptäckbara skåp i öfverflöd; man trycker påen fjeder inne i en bokhylla, och denna drager sig åt sidan och visar ett halfmörkt rum, från hvilket man kan höra hvarje ord, som talas inne i biblioteksrummet och som också är nog stort, att man i nödfall här kan i någon tid finna en tillflyktsort, hvilken är så väl dold, att det skarpaste öga skulle ha svårt att upptäcka ingången dit. En annan hylla låter också flytta sig åt sidan, och man står vid ingåren till ett annat, ännu mindre, ännu mera loldt biblioteksrum, ett verkligt studiernas och den stilla kontemplationens sanktuarium. Tanken fylier ovilkorligt de tomma hyllorna med rader af degsa vackra böcker i skinnband och med guldsnitt, som våra riksdagsmän då förde med sig från England, och som nu utgöra våra boksamlares vällust. Man ser åter uppställda mot fönsterkarmen några af dessa sirliga miviaturporträtter, hvilkas fina, mjuka färgnyancer passa så väl för originalernas bleka, i salongernas drifhusluft utvecklade, ömtåliga elegans. Skrifbordet är betäckt med små elfenbensfigurer, kinesiska sockor, böcker, bref och papper, nor hvilka en handske eller en qvarglömd blombukett sticker fram, och ofvanför det sitter en herre med intressant utseende, en sådan artistiskt ntstyrd personlighet som den, hvilken lits lefvände möter oss på det såsom tidsbild betraktadt alldeles ovärderliga porträtt af den på sin tid namnkunnige rike mannen, vitterhetsidkaren och vetenskapediiettanten Bernt Anker, som hänger i ett af de andra rummen. MHär har han stängt sig ione — kanske för att försöka, om ej denta obevakade ensamhet skulle kuona fresta -sånggudinnan .att skänka honom några af de ynnestbevis, som i sjelfva verket utgöra föremålet för hans bjertas djupaste åtrå. Men vi väckas ur dessa rekonstruerande betraktelser af vår cicerones anmärkning, att dessa båda rum na användas till skafferi; när det på sjuttonde-Maj-festen eller vid andra högtidliga tillfällen hålles kalas här i den gamla salen. Då måste man också för tillfället föra dit möbler; ty den restanrering, som företagits med huset, och hvilken gått ut på att försätta alltipg såvidt möjligt i samma skick, hvari det befann sig 1814, har ännu icke sträckt sig så långt som till att anskaffa ett möblemang i tidens stil. Det är naket och tomt i rummen här nere, och vi skynda oss upp till den stora salen i andra våningen, till hvilken de minnen förnämligast anknyta sig, som kasta sin glans öfver den gamla byggningen. Här var det nemligen som den församling böll sina möten från den 10 April till den 19 Maj 1814, hvilken af Norges prins-regent hade blifvit sammankallad för att, såsom det i kungörelsen hette, antaga en regeringaform, som fullkomligt och för beständigt kunde betrygga folkets frihet och statens behof. Det är en lång, icke synnerligen bred sal, med ett stort fönster i hvardera ändan. År 1814 voro vid långväggarne uppställda på hvardera sidan tre rader amfiteatraliskt uppstigande bänkar, der representanterna hade sina platser och som blott lemnade en smal gåvg öppen i salens midt. Under det ena gafveltönstret satt ordföranden och sekreterarne. De simpla, obyflade brädväggarne voro beklädda med granris, och den enda prydnad, salen då hade, var två taflor, den ena föreställande prinsenregentens upga son — sedermera danske koruvogen Fredrik VII — den andra Norges bästa vän bland de danska konungarne af det Oidenburgska huset, Kristian 1V, en taflan, heter det i en senare beskrifning, i hvilken somliga tyckte sig finna en påtaglig likhet med regenten VR smickrare förstå likasom bien att suga honing ur allt, och den hängde väl der inke för ro skull? De båda taflorva hänga nu åter på samma plate, den förstnämnda skänkt af konung Fredrik VII sjelf; men till dem sluter sig vu en hel rad andra, nemligen porträtter af alla dem bland riksförsamlingens medlemmar, af hvilka sådana kunnat anskaffas — ett slags nationelt panteon, i hvilket ingen norrman kan uppehålla sig utan att känna sig genomströmmas af den tacksamhet och stolthet, som först då har den rätta arten, när den är parad med känslan af den starka förpligtelse, dessa män ha gifvit oss i arf, att bygga vidare på den grundval, de ha lagt, och alltid hålla den stolta byggnad, de ha uppfört, så rymlig, att den inom sina fäjgar kan innesluta ett lyckligt och enigt olk. I konstnärligt afseende ha få af dessa taflor något värde; de äro målade af oliks händer, i olika storlekar och maner, och några af dem äro rentaf illa utförda. Men det är ju också förnämligast det rent fysionomiska, som intresset fäster sig vid, och det i detta afseende egendomliga kan man i de flesta fall temligen lätt dechiffrera ur det kluddiga utförandet. När man står framför en dylik rad af bä a amd fd TT