OM BIE. MUSiK. Då vi omnämndö de årslånga studier, son hr Lindiuist eglat åt titelrollen af Wagner Rienzi, vågade vi emellertid knappt hoppa att ens denna nitiska omvårdnad, ehuru väg ledd på bästa sätt, skulle leda till ett så alla afseenden glädjande resultat, som det hvartill man vid operäns reprösentation sist! lördagsafton. blef vitne; Cola Rienzi, romarkraftens återupprättare, svärmaren för klassisk frihet och dygd; religionens mäktige reformatof, konsternas tillbedjare och Petrarca: vän, är naturligtvis en karakter, hvilken, så stark och på samma gång mild, som Richarc Wagner genom poesiens och musikens samverkande skaldekonst skildråt honöm, blött af snillet kan fullt värdigt och helgjutet återgifvas, men hvad rollens nuvarande innehafvare dermed åstadkom är icke dessmindre en företeelse rik på betydelse, icke blott för honom sjelf, utan äfven för den konst han utöfvar i den mening att det utgjorde ett tillfredsställande p-Of på det myckna, söm en varm hävgifvenhet åt ämnet jemte en okonstlad, men dess mera oförvillad uppfattning deraf städse förmå. Under Rienzis första uppträdande föranledde artistens rädsla ännn en och annan svaghet; i vissa momenter, såsom t. ex. svåret på ädliogarnes hyllning i andra akten, skulle en större trohet emot Tichatscheks lysande mönsterbild tvifvelsutan hafva ländt honom till fördel; de krigiska scenerna äro för hans apparition mindre gynsamma 0.8, v. — men, detta oaktadt, blef intrycket af hans sätt att lösa den storartade uppgiften både djupt och behagligt, och om en för tillfället förträfflig disposition jemte en oaflåtligtträgen forskning och publikens rikligenbevisade välvilja medverkade härtill, var dock grundorsaken säkerligen konstnärens varma tillit, den beundran han hyste för tondikten och den glädje, hvarmed han hängaf sig at sitt värf: Tack vare: dessa känslor vunno de friska tonerna; som tycktes strömma omedelbart ur biertat, en skörd af lifliga syms patier, och stämman, hvars styrka är utom allt tvifvel, gaf nu tillika ett prof på icke ringa uthållighet, som-i och för sig är ganska löftesrikt: Eno och annan afvikelse hos intonationed; som nu under början åf röllen gjorde sig märkbar, skall troligtvis framdeles kunna undvikas. Under det mot skådespearen snart sagdt grymt långa postludiet efer sista aktens hymn tro vi det vara lämpigare att han återvänder till bönpallen än att lan qvarstannar vid rampen. Bäst lyckades ir Lundqvist, enligt vårt törmenande, i fjerde tkten, ehuru hans prestationer deri minst hyls ades af bifallet. Detta var eljest rollen igeom synnerligen frikostigt och vi instämma deri med uppriktig lyckönskan. Adriano Colonnz, som, enligt sägen, vid fvergången af Anio flere gånger genombröt Rienzis friskaror och omsider föll för. tribulens egen hand, är af Wagner tecknad såom en olycklig yngling i oaflåtlig strid med ig-sjelf, men lika brinvande i sin kärlek som nergisk i sitt hat. Fru Jacobsson återgifver egge dessa skiftningar med utmärkt förtjenst ch förstår särdeles väl atti de vigtigaste monenterna koncentrera sin kraft. För tredje ktens romans belönades hon med entusiastiskt ifall. I den äldre Colonnas roll röjer hr Håanssöns teckning af karakteren mycken omOrg. Öfriga i arbetet uppträdande artister, synerligen fru Stenhammar, gifva hvar sitt parti ned den tälanvg och framgåog, som vi redan. örr haft tillfälle att vitsorda, och i sin belet uppenbarar operans utförande den höga rad af intresse, hvarmed Wagners äldsta beydande tondrama, såsom storverk om också ske mästerverk, i hvarje bävseende väl är ärdt att omfattas. Särskild uppmärksamet förtjenar kören, som städse, men framör allt.i andra aktens final, här gör sitt allra ästa. Balettscenen, som skickligt arrargeats af hr Theodore, är hvad beträffar hans nordningar och de utförandes prestationer af et fördelaktigaste intryck, men att musiken ertill föga lämpar sig för situationen och tien kan ej bestridas. ön a re nn a