Aftonbladet – 31 oktober 1870, sida 2

motiv med sitt långa följe af svarta vagnar förbi. Inom en minut — Silvia föreföll det blott som några få sekunder — var detta skådespel åter förbi; Ett hvitt rökmoln sväfvade en stund öfver jernvägen, upplöstes åter och; allt var lugot och tyst som förnt. Morgonsolen färgade trädtopparna med. ljus, grenarna rördes sakta af vinden; och förejunken i drömmar, glömde Silvia att åter gå. Den lugna sjön, på hvars yta höstens gulnade löf flöto omkring, de lutande träden, statyerna, kolonnaden, — alltsammans återkallade för henne minnet af ett annat vatten, andra statyer, en annan trädgård än, denna. Sorrento och Villa Nardi var icke Silvias fädernehem. Hon var en romarinna, at patricisk slägt, Den ätt hon tillhörde hade sedan elfva sekler skänkt sitt land många ädla män, många sköpa qvinnor. Roms Nardis hade varit mycket stolta, mäktiga och rika; men allt detta var återförgånget med-den: tid som förgått. . Faderoch moderlös dotter af en yngre ättegren, hade Silvia blifvit uppfostrad i det gamla :palazzo Nardi, men detta var ej ämnadt till hennes arfvedel och det visste hop. Det var henne likaledes i barndomen bekant att det praktfulla palatset skulle öfvergå till främlingar vid sin dåvarande egares död, en andryg, slösaktig och:barnlös man, som bortbytt det.emot en furstlig lifränta och förmåner att under -sin-Jifstid-bebo-det praktfulla hem som hans förfäder byggt och ler de varit ärade och mäktiga. Allt detta sände Silvia, men hon var dock en Nardi, och midt under de scener, som det främmande andet upprullade för hennes blickar, återväcktes så tydligt minnet af: det gamla paatset med sina gallerier, borggärdar och rädgårdar på Tiberns sluttande stränder. (Forts.)