Aftonbladet – 31 oktober 1870, sida 2

för ljusets vänliga inverkan. Då Silvia steg upp och klädde sig, kände hon sig åter helt lugn och modig, och då hon, utan att möta någon menniska, hade gått nedför trappan och ut i trädgården, som låg så frisk i morgonsolen och alla växter voro så fulla af glittrande daggdroppar, glömde hon att hennes inbillniog hade befolkat denna tjusande enslighet med hemska fantomer. Hon kände sig nu helt lycklig vid tanken på att efter eget behag kunna vandra omkring på upptäckter i den lilla verld, som låg outforskad framför henne. Hon vek af på en gångstig ät venster, i hopp och förmodan att den skulle töra henne till någon dyster, vild plats, nen det var icke så. Tvärtom — ju längre hon kom, desto mera öppet blef landskapet, tills hon slutligen befann sig vid stranden af 30 liten insjö, på hvars andra sida jernvägen sträckte sig. Sjön — en blå och lugn vattenspegel — åg slumrande i skuggan af höga träd, och var till en del omgifven af en marmorkolonvad, numera i ruiner. I den lilla sjöns melelpunkt höjde sig en springbruon och genom len regnkaskad vattenstiålen bildade såg silvia en grupp af små bevingade genier, leande med blommor af marmor, alitid lika nöhvita och friska. Hon satte sig på en tenbänk bredvid en staty af Flora, som med n bukett i handen stod halft lutad öfver rattnet, liksom för att spegla sig deri. Detta ställe var vildt, ensligt och vackert. å andra sidan om jernvägen, som tagit bort tt stycke af sjön, reste sig en skarp, grönkande brant, och derofvanför skogen, tyst ch mörk. Bäst det var ljöd en gäll hvissng, ett pustande, brusande dån hördes långt orta, det närmade sig och jorden tycktes arrä för dess kraft. Som en stormil, bullande, flammande, rykande, rusade ett loko