Aftonbladet – 29 oktober 1870, sida 3

Itaren offentliggjort denna varma protest mot v I krigets styggelse, såsom han sjelt säger, blott kv I derföre, att han icke längre kunnat tillbakai Ihålla sin önskan att uttala hvad som länge legat honom på hjertat. Främmande för sila I fteorier om staten såsom ett högre väsende, ställer han sig på det enkla, sunda förståndets ståndpunkt och tager för gifvet att samhället är till för menniskans skull och att således värdet af elle dess institutioner beror IPå, huruvida de bjelpa eller hindra individen Jatt uppnå sin bestämmelse. Allt våld, an(tingen det utöfvas af en eller flere är förkastligt. Endast såsom sjelfförsvar kan det ursäktas. Men då våldet i sig är ett ondt; måste sjelfva det tillstånd som gör sjelfförsvar nödvändigt vara ett ondt, och det måste vara hvarje menniskas pligt att i sin mån arbeta på att få slut derpå. Genom att betrakta kriget från denna sida har författaren ställt sig på den enda ståndpunkt, der frågan ken få någon verklig lösning. Ar kriget blott ett fysiskt ondt, hvad garanterar oss då att det är mera möjligt att afskaffa detsamma än att afskaffa sjukdo. mar och död. Men vi kunna vara fullkomligt förvissade att ingenting som strider mot menniskans sedliga ändamål är oundvikligt eller nödvändigt. Efter några inledande be. traktelser börjar författaren med att uppvisa den skriande motsägelse, i hvilken kriget står till kristendomen. Han beklsgar, att kyrkan gjort så litet för att bekämpa det och finner orsaken dertill vara den att hon då hon blef statskyrka förlorade sin ursprungliga renhet och upptog uti sig hedniska elsmenter samt att sedermera dogmatiska stridigheter inverkat hämmande och förqväfvande på utvecklingen af en praktisk kristendom. Månne kärleken, säger han, ännu fått sin rätta plats i alla dessa systemer och läror, eller vandrar han ännu en irrande flykting endast bland de ödmjuke, de enfaldige af alla folk och bekännelser, sökande sig en plats der han kan hvila sitt hufvud? Vidare uppvisar han den motsats, i hvilken kriget står till de europeiska folkens rättsmedvetande och den grad af civilisation de i öfrigt uppnått. Han fäster uppmärksamheten på, huru kriget och den väpnade freden tära på folkens välstånd och uppsluka oerhörda summor, som annars skulle kunna användas till att afbjelpa okunnigheten och nöden. Krigsväsendet slukar för mycket ef produktionen för att vetenskapens och industriens framsteg verkligen, och till nägon större omfattning skulle kunna komma den stora massan till godo. Författaren citerar här det gamla svenska ordspråket: Hvad gagnar det! att kon mjölkar byttan full, om hon sjelf sparkar den omkull? Vidare uppvisar ban haltlösheten af det vanliga begreppet om nationalära och afskyvärdheten at detta nationalbat som föder, kriget och ständigt ånyo födes af detsamma. Derefter visar han, att vanan och fördomen äro krigets förnämsta stöd och bundsförvandter hos folken. Slutligen framställer han sina tankar angående det verksammaste sättet att bekämpa detta onda. Han förordar, att man genom folkmöten och populära skrifter skall bearbeta opinionen till förmån för ett allmänt fredsförbund och sedan anställa folkomröstningar härom. Men hvad det förra beträffar, kan denna fråga icke behandlas isolerad. Hvarje framsteg som fredsiden gör beror på ett höjande af den allmänna moraliska ståndpunkten, ett stegradt medvetande af menniskovärdets betydelse, och i och med detsamma ett ökadt intresse för lösningen af alla humsnitetsfrågor. Hvad omröstringarne beträffar, förutsätta de, om de skola hafva någon praktisk betydelse eller ens vara möjliga, att folken bestämma öfver sig gjelfva. Författaren synes i allmänhet icke hafva gjort sig tillräckligt reda för de svårigheter med hvilka fredsarbetet i vår tid ännu har att kämpa. Han har varit nog naiv att tro, att detta arbeta i de flesta europeiska regeripgar skall kunna påräkna de kraftigaste bundsförvandter samt att pressens organer sjelfmant skola ställa sig till fredsvännernas förfogande. De senaste tilldragelserna böra hafva tagit honom ur dessa illusioner. Nej, de som af grundsats arbeta för freden äro ännu jemförelsevis fåtaliga, om än deras antal ständigt växer och folken alltmera i dem börja igen känna sina sanna vänner. Deras lära är för de maktegande en förargelse och tör kloka och praktiska män en galenskap. Det fins nemligen ett slags politisk ortodoxi, som hyllas af de tongilvande inom samhället och mot hvilken ingen kan opponera sig utan fara att anses för en svärmare eller en sam hällsvådlig person. Dess tysta förutsättning är, att hvad som hittiils alltid varit också alltid måste förblifva. Dess första trosartikel är, att staten är någonting förmera än menniskan och att derföre individens sedliga ändamål, när så behöfves, måste uppoffras för statsändamålet. För denna ortodoxi är budet om menniskokärleken, då det vill gälla såsom högsta sambhällsprincip, det största bland aila kätterier, alla försök att reformera samhället i denna riktning utopier och sjelfva ordet filantropi ett glåpord. De svårigheter, med hvilka de hafva att kämpa, böra dock icke nedslå fredsvännernas mod, Det utsäde de så skall säkert icke blifva aten frukt för framtiden, om ock dess brådd stundom nedtrampas under den våldets tidsålder i hvilken vi lefva. Reformer sådana som den kär ifrågavarande mogna icke rå en dag. Stora framsteg eke icke utan stora ansträngning ar. Solen. Populära föredrag af C. F. E. Björling. Med 3 färglagda planscher och 12 figurer i texten. Andra upplagan (till