Aftonbladet – 28 oktober 1870, sida 2

Att väcka mademoiselle Nardi är inte behöfligt, yttrade mrs Green; hon är alltid uppe i första dagningen. Hon såg på Silvia, som låtsades vara döf. Hennes kinder hade bögre färg än vanligt, hennes ögon starkare glans, men hela hennes väserde var för öfrigt så sorglöst och lugnt, likeom lady Johns hus hade varit hennes eget; och då hon kom upp i sitt rum senare på qvällen och stod framför bronssphinxen, gaf hon honom en atmanande blick. Du är lik lady John! sade hon i sina tankar; du tror dig vara så obeskrifligt slug, pch man behöfver väl inte säga dig allt heler! SJUNDE KAPITLET. . Seså, mrs Green, det är ju intet att ängsla sig öfvers, yttrade lady John till sin gäst inne i dennas rum tidigt följande morgon. Vädret är vackert och det bör ju vara ett verkligt nöje att fara och helsapå Raymonds. Jag tycker så illa om flickorna Raymond, svarade mrs Green med klagande röst, der hon satt i en ländstol och såg helt jämmerig ut, Pratt inföll lady John tvärt — så lifliga och qvicka flickor. De äro så bullersamma och framfusiga, envisades mrs Green. De drifva alltid gyckel med mig.s Lady John stampade sakta med foten och såg ctälig ut. Saäs af dem, sade hon Jag kan inte, ljöd det trumpna svaret. Så tänk då att ni ganska smart återvänder hit. Jag skail genast låta er veta när madame de IEpine kommer. Och för all del, för då strax den här fasliga, lilla koketten till heone — jag menar, utan att hon först kommer till mig. My Lovell kan ej tåla