SILL. YV IA.) Af JULIA KAVANAGH. Öfversättning Af THORA HAMMARSKÖLD. Således, ehuru hennes gudsfruktans rosengård var skön och gaf många ljufva, herrliga blommor, hade den ock sitt ogräs, som hon egensinnigt och sorglöst tillät växa upp — ogräs, dem sorgen och tiden, dessa båda stränga örtagårdsmästare, skola hafva att rensa bort innan vi slutat berättelsen om hennes öden. Huru skuile jag kunna hjelpa det? resonnerade hon med sig sjelf, då bon lemnade kyrkan. Hvarför uppför sig lady John så opassande och hvarför understöder mrs Green hennes handlingssätt? De äro nu mina fiender och är jag förbunden att säga allt till mina fiender? Sålunda tröstad och beväpnad cap-å-pie emot alla samvetets invändningar, gick Silvia ut ur kyrkan och såg sig omkring, Några barn lekte i solskenet, vid foten af ett stenkors; en gammal gumma satt utanför sin dörr och spann; två glada, rödkindade fliekor tittade nyfiket på henne genom ett fönster, omgifvet af vinrankor, mellan hvilkas blad deras skälmska ansigten framlyste, och en gammal prest i svart rock vandrade framåt kyrkan och gick in genom en gidodörr. Aonu s:od Silvia obeslutsam. Slutligen föllo hennes blickar på ett hus af rödt tegel, numera nästan svart af ett århundrades rök. Ofvanför den hvälfda dörren, som stod vidöppen och visade ett lågt, 4) 8ö A, B, J 238—249,