Aftonbladet – 27 oktober 1870, sida 2

alla anslag, då hon hastigt kom ihåg att hon lofvat sin kusin vara med vid en målskjatning. Hon sökte förmå Silvia att gå med, men fick ett bestämdt nej och giek. Mademoiselle Nardi såg sig omkring, fann sig fri för spejande blickar, gick ned, öppnade gårdsgrinden och fortsatte vägen framåt Saint Remy. Sedan hon kommit förbi några enstaka landtgårdar, kom hon till en illa stenlagd gata med gammaldags, besynnerligt byggda hus och vid gatans slut låg ett oregelbundet torg och på dess midt en gammal, grå kyrka. Dörrarne voro öppna; Silvia stannade och såg inåt kyrkan. Längst fram i koret, bortom dubbla rader af ekbänkar, stod ett hvitt ältare, på hvilket Oktobersolen kastade några brutna strålar igenom ett måladt fönster. Hon var en alltför sann italienska för att kunna gå förbi en kyrka utan att stiga ditin; men då hon föll på knä straxt inom dörren och gjorde sin bön, kunde hon icke hindra att hennes samvete kände sig litet oroadt. Hon kände inom sig att hennes uppförande icke var fullt uppriktigt; hon bedrog på visst sätt lady John och mrs Green, dä hon lät dem tro att hon ämnade fara till Raymonds. Men Silvise gudsfruktan var ej för henne allt hvad den borde vara. Väl höll den hennes bjerta och tankar rena; väl gaf den hennes naturliga deltagande för de arma och lidande både djup och verklighet; väl lärde den henne att beherrska ett at naturen häftigt lynne, men ännu hade den icke förmått lära henne ödmjukhet och den himelskt sköna försonligheten emot alla menniskor, Med ett ord: Silvia var som vi alla äro; hon öfvade de dygder som voro henne de lättaste och lemnåde de återstående till en annan tid af sitt lif att odlas. (Forts.)