Aftonbladet – 25 oktober 1870, sida 3

Af en person, som från den tid, då han lefde och verkade i Stockholm, här qvarlemnat ett aktadt minne, ha vi mottagit följande skrifvelse: Herr redaktör! Vi ha här sex hundrade franska fångar; det är en svår tid för dem. Försedda med föda af reperingen Ha de i detta hänseende ingenting att egära och hvarje klagan skulle vara brottslig från derås sida. Men hvad en regering icke kan göra, derpå bör barmhertigheten tänka och söka bispringa. Vi ha försett dem med tobak och vi måste framförallt, med hänseende till ett strängt klimat, hvarvid de icke äro vana, förse dem med yllepersedlar, såsom strumpor och tröjor. Detta är af högsta nöd påkalladt; alldeles utmattade af krigets vedermödor och följaktligen mera känsliga för årstidens omilda väderlek, lider en stor del af dem af febrar och dysenteri. Vi ha derför måst uppträda till deras förmån, dels för att bota det onda, dels för att söka förekomma det. Men härtill äro penningar oundgängligen nödiga. Att ställa en uppmaning till allmänheten i ett land, som redan har att underhålla en talrik arme och som har att bära så dryga och mångfaldiga bördor, det var omöjligt. Blott den enskilda och tysta barmhertigheten kunde och kan handla. De franska familjerna här, till största delen arbetarefamiljer, gifva så mycket de kunna och, jog sär ger det med glädje, tyska bjertan ha alldelesicke visat sig känslolösa för vår särskilda vädjan till dem. Men våra tillgångar äro långtifrån tillräckliga och jag anser det vara min pligt att under sådana omständigheter vända mig till edra landsmän. Denna pligt är för mig lätt och kär, ty jag utöfvar den i den oegennyttiga barmhertighetens namn, som, utan afseende på politiska eller religiösa åsigter, icke ser under soldatens uniform, hvilken armå der än må tillhöra, annat än krigets olyckliga offer. Jag känner så väl, att Stocholm eger ett ädelt hjerta och vet uppfatta eländet; jag har sjelf mer än en gång haft en glädjande erfarenhet deraf och jag skall aldrig glömma det. Jag vågar derför hoppas, att denna min vädjan skall finna genljud i månget bjerta. Haf godheten, br redaktör, att jer mottaga de gåfvor i penningar, som kunna inflyta och öfverlemna dem så fort som möjligt till hr Puaux, pastor vid franska reformerta kyrkan i Stockholm, boende bos hr dr Lemchen vid Clara Södra Kyrkogata. Hr Puaux mottager också de penningar man möjligen skänker till detta vackra ändamål och åtager sig att öfversända dem till mig. Det säger sig gjelft, att om de erhållna gåfvorna skulle bii större än vi behöfvå här i Hamburg, skola vi använda dem till bjelp åt franska krigsfångar i andra städer i Tyskland. Jag skall paturligtvis underrätta er om gåfvornas mottagande och redogöra för er huru de blifvit använda. Den tid vi genomlefva är för oss alla en tid af uppoffring, men den sanna barmhertigheten älskar uppoffringen och finner alltid sin belöning i den. T det hopp, att ni inför detta bref i eder ärade tidning och på förhand uttryckande min tacksamhet för er välvilja och edra bemödanden för saken, ber jag er, hr redaktör, mottaga försäkringen om min djupa högaktning. Roehrich, Pastor vid franska reformerta kyrkan i Hamburg. Hohe Bleichen 40. Hamburg den 17 Okt. 1870. Vi ivifla ej derpå, att mången härstädes skall behjerta denna skrifvelses innehåll. Insamling för ändamålet är, som bekant, redan här öppnad och bidrag moitagas hos hrr Guilletmot Weylandt.