Aftonbladet – 25 oktober 1870, sida 2

vägar, att man numera knappt kunde skönja spåren af en enda gångstig. Parterrer och blom stergrupper voro blott ett enda snår af växter, som vild frihet sköto upp sina blommor. Här och der lyste statyer fram, genom snärjväxter hvilka på naturens bud bundo dem i ett lika starkt fängsel, som den skog var, hvilken på hexmästarens befallnipg uppväxte omkring den sofvande prinsessan. Här dvaldes denu i ensamhet, cupidoner, fauner och nymfer, utan att längre genom sköna former kunna förtälja för mwenniskorna om en länge sedan flydd tid, åå skönheten herrskade och tillbads på jorden. Vi sade att Silvia för ett ögonblick stannade orörlig och lyssnande. Öiver sitt hufvud hörde hon sakta qvittrande, flaxande med vingar, prasslande i löfven; straxt derpå trängde till heones öron ljudet af en källa, dold i en nisch, som sakta sorlande banade sig en väg i en rännil, — det enda lefvande tecknet af menniskors närhet. Såsom denna källa bade skänkt sin friska åder åt flydda generationer, så gaf hon den ätven nu, alltid lika mild och rik. Medan Silvia lyssnade; medan hon betraktade de täta löfkronorna rundt omkring sig, dem icke ens morgonsolen förmådde genomtränga, undrade hon inom sig om äfven Nardis trädgårdar en dag skulle blifva som denna? Omedvetet besvarade mrs Groom hennes tankar, då hon sade; Ja, så här går det med de granna herretena, då ingen tar hand om dem. Så snart dgårdsmästaren vändt park och trädgår-) lar ryggen, taga de sig all möjlig odygd för. Ett ungt träd, hvars grenar sänkte sig ågt ned öfver gångstigen, besannade mrs srooms påstzende, då det kom henne att nafva och öfvergöt henne med daggdroppar, är hon böjde undan grenarne. Hon skakade odmodigt sitt hufvud, liksom öfverseende