Aftonbladet – 25 oktober 1870, sida 2

ögonen strålade af en glans, som öm de nyck lar mrs G:oom bar för henne skulle upplåt: ett jordiskt paradis. Mrs Groom kunde vis en blick på henne, icke återhålla ett utroj af beundran: Ni är ett vackert barn, det är visst oci sanntl Det är hatten., sade Silvia skalkaktigt det är bara hatten som gör det. Ja, nu för tiden bruka fruntimmerna karlhattar; vi få väl soart se herrarne i hvita garnerade tyllmössor. Jag tycker mig just se professor Smith med en sådan. Silvia skrattade bjertligt vid denna föreställning och de fortsatte sin promenad. Hvilket sätt att gå och att föra sig, den flickan har!, tänkte mrs Groom, under det kon noga observerade henne. Der är ädelt blod, så mycket är visst! Denna väg, mamzelle, sade hon högt. Silvia följde henne genom lindalleen och var förtjust öfver allt hvad hon såg. Morgoreo var pu mycket vacker. Lindarne lyste som guld mot den blå himmelen och lätta skuggor lekte på gräsvallen; lady Johns trädgård syntes Silvia mycket ljus och glad och putsad: Men då de kommo till en gångport 1 trädgårdsmuren, som mrs Groom öppnade, och de på en gångstig mellan höga buskväxter trädde ut i en nästgränsande park, stannada Silvia ett ögonblick och såg sig förvånad omkring. Det föreföll henne liksom de hade kommit till en annan del af våörlden, — en verld af yppig grönska, dysterhket och tystvad. Uncer femtio är hade slottet stått Boebodt, utom vid ganska sällsynta besök. Så länge hade äfven park och grund saknat nödig värd; träden hade blifvit jättar i sitt slag och fätt sträcka ut sina kraftiga armar, otarn tukt och ans. Gräset hade fått växa i deras skogga och slotligen så inkräkta alla