Aftonbladet – 24 oktober 1870, sida 3

Tysksarnes krigsföringssätt. Bland de fransmän, som varit fängslade af preussiska trupper och underkastade den hårdaste behandling, är också redaktören af det ansedda provinsbladet Industriel Alsatien, hr Bernardini. Hans brott bestod i att han i sitt blad hade uttalat sig bestämdt emot Elsass lösryckande från Frankrike och tadlat preussarne för det de i Strasbourg läto oskyldiga qvinnor och barn lida alla krigets fasor. Då general Keller den 17 September ryckte in i Mulhouse, hvarest Industriel utkommer, begåfvos sig, enligt en korrespondent till Standard, två officerare till Industriels byrå, bemäktigade sig Bernardini och förde honom, utan att tillåta honom medtaga rent linne eller taga afsked af sin familj, till generalen. Förgäfves sökte Bernardini få veta skälet till sitt fängslande; han fick endast veta, att geveral Keller handlade efter högre order. Från Mulhouse fördes han öfver Muklheim till Rastatt, hvarest. hah kastades i fängelse tillsammans med några bönder, som blifvit beskylda för att hafva skjutit på de tyska soldaterna. Dagen derefter fördes fångarne, dels på jernbanan dels till fots, till general Werders högqvarter i Mundolsheim, och kort före sin ankomst dit mötte de generalen, som frågade, om Bernardini vore redaktör för den nedriga tidningen Industriel Alsacien, och som, då frågan besvarades med ja, gaf befallning att han skulle föras till hans bostad. Då han kom dit, sade generalen: Jaså, ni är redaktör till den slyngeltidningen, som förtalar tyskarne. Ni skall blifva skjuten i afton kl. 9. Packa er ut! Generalen ville icke höra ett ord af hvad redaktören ämnade säga, och skyltvakten skuffade honom med rått våld ut genom dörren och utför trappan. Han kastades derpå i ett snuskigt hål, som var beströdt med smutsig halm och nästan alldeles mörkt. Natten kom dock, utan att han afhemtades för att skjutas. Här tillbragte han tvenne dagar; genom det hål högt uppe på väggen, som tjenade honom till fönster, kunde han höra soldaterna på gården svära öfver den nedriga redaktören och tala om, då han skulle skjutas, och tid efter annan underrättade honom en salva, att en af de bönder, som från början varit hans kamrater i lidandet, blef afrättad. På andra dagen hörde han, att det slutligen var bestämdt, att han skulle skjutas på aftonen, och soldaterna talade öm, att han icke skulle dö så lätt, och att de skulle skjuta honom i benen, innan de sköto honom i kroppen. Förtvifad öfver sin ställning och längtande efter åöden, famlade han efter något, hvarmed han sjelf kunde beröfva sig lifvet, och fann slutligen en flaska, hvarmed han slog sig i hufvudet med alla krafter. Då den krossades, kom skyltvakten in och fann honom liggande medvetslös och simmando i sitt blod. Han fördes nu till en säng i en annan del af byggnaden, och då han vaknade till medvetande, såg han vid sin säng en officer och några soldater. Då officeren gick ut, hörde han denne säga till en af soldaterna: Se till, att. han icke dör af sitt sår; skulle någon fara synas derför, så skjut honom genast. Nästa dag befann han sig bättre, och en ny skyltvakt, som kände medlidande med hans andliga och kroppsliga lidanden, erbjöd sig att befria honom från dem genom att skjuta honom; han riktade också ett par gånger geväret omot honom, men hans hand vacklade, och han kunde icke besluta sig för att trycka af. . Nästa morgon kom befallning att föra fången till ett närmare uppgifvet kors vid vägen och 24; skjuta honom der. Han sattes På en bondvagn, eskorterad af tyska soldater, och kördes bort; men han fann icke korset, och då vagnen passerade en militärpost, hade en ny befallning ankommit, att exekutionen skulle försiggå på en öppen plats i en närliggande skog. Vagnen kom till skogen, men efter ett kort uppehåll körde den bort igen, och en timme derefter ankom fången till Haguenau, hvarest han fördes inför civilguvernören, hr Bismarck. Denne mottog honom höfligt, sade att han icke längre behöfde vara rädd, då han kommit iden civila myndighetens händer, men att han fortfarande skulle hållas fängslad. Han fördes till sjukhuset, hvarest hans sår i tinningen blef förbundet och han sje!f vårdad, och efter någon tids förlopp blef han frigifven. Han sjelf har berättat för korrespondenten sin fängelsehistoria, och korrespondenten tillägger, att han fullt och fast trodde på framställningens sanning. Det är tydligt, att allt, som företogs med honom, endast var en komedi, och att de hotelser, som riktades emot honom, icke voro bestämda att utföras; men skämtet var då af en så raffineradt grym art,