Aftonbladet – 24 oktober 1870, sida 2

Mrs Groom såg rätt för sig och svarade torrt Det kan ni lita på, mamsell; -hvar oc en har klor, men skilnaden är bara, att som liga draga in sina och att andra visa den litet. Miss Georgie spänner ut alla klorna men hon har dem inte så hvassa fast, hol talar stort, — stackars liten! Henne tycker jag om; sade Silvia, mer under det hon talade, öfverkom henne er ljuflig sömnaktighet. lHela rummet upplöste: i ett töcken. Ännu några ögonblick såg hor skenet från glöden uppe mot taket, vaxstapeln brinnande på bordet och mrs Grooms fula, solbrända ansigte. Så försvann äfven detta och hon sjönk i en adertonårig flickas djupa, lugna sömn utan drömmar. Mrs Groom steg: upp. Innan hon gick, tog hon vaxstapeln, upplyfte honom och lät dess sken falla på den: sofvande flickan. Hon såg så ung och så lycklig ut i sion sömn. Detta ansigte talade om ett sinne för hvilket lifvet ännu var idel ljusa förhoppningar. Men alltsom mrs Groom betraktade madame de IEpines unga anförvandt fick hennes eget ansigte ett djupt allvarligt uttryck och när hon vände sig om för att gå, var det nästan med en bedröfvad min hon skakade på hufvudet och mumlade, stackars barn! — stac. kars barn! Ty ehura mrs Groom var ett godt stycke på andra sidan af fyrtiotalet; ehuru hon numera var madame de PEpines hushållerska och var nöjd med sitt lif, så hade också hon en gång varit aderton år och len förderfvade men intagande mr Groom rade gifvit hennes ungdom ämne till båge slädje och sorg. Man låter allt sådant pås era, sedan det väl är förbi och tänker icke vidare derpå; men hvar finns den vinna om — vore hon också sextio år — någonin kan glömma att hon har varit un Ha tt hon älskat? — att bon lidit? (Forts.)