Aftonbladet – 22 oktober 1870, sida 2

a? en sann kraft och originalitet, som hon icke; funnit nere i salongen. Då mrs Groom icke syntes böjd för att tala, började Silvia konversationen med en yttrad förhoppning, att bon ej med sin närvaro skulle besvära mrs Groom. Nej, bevars, inte det riogasteln svarade denna, utan att se upp. B var icke uppmuntrande, men Silvia var i ig. Förlägenbet var icke ett fel hos hanne; liksom sila unga flickor, kunde hon ibland vara rädd och vild som en fågel, men hon kunde också vara trygg som ett barn. Hon drog fram en stol bredvid sia egen, klappads p den red sin lilla, vackra hand, nickade åt mrs Groom och sade, kom hitn. Mrs Groom stennade med en af lady Juhos mössor i handen och såg på henne. Allaibuset, från lady Jokn ända ned till den lägsta tjenare hade respekt för mrs Groom, och så kommer denna lilla flickunge och klappar på stolssitson åt henne, liksom hor vore hunden Dasb! Men Silvia var synbarligen sjelf omedveten af att hennes sätt kunde anres förnärmande, ty när mrs Groom icke lydde förS.a inbjudvingen, förnyade hon densamma genom en täck och bebaglig rörelse på bufvudet och att med den mest iotalande röst säga: Åh ja, kom! under det att hon ännu en gäng klappade stolsdynan. Men mrs Groom var ej en persoa som lydde lockning; derför blef hennes svar, gifvet med kärf röst: Det har jag inte tid tiil! Inte tid? Nej. Den uog3 flickan steg upp, stampade i solfvet och såg på henne med blixtrande ;g0n. Säg så gerna rent ut, att ni är en gamnal, snäsig gumma!, utbrast hon med häfighet. i Mössan hade nära på halkat ur mrs Grooms