Aftonbladet – 21 oktober 1870, sida 2

behagligt leende; som kuhde uttrycka deltagande eller nöje eller nästan hvad som helst. Under samtalets gång yttrade Bilvia slutligen hastigt: Jag undrar om jag skall känna igen madame de rEpine? Jag har inte -sew. henne sedan jag var så liten som så. Viäro slägt, som ni kaöske vet. Jag är kusin till henne — till dem båda två. Miss Grays blickar frågado så tydligt: shvilka båda? att Silvia log och tillade: Jag menar till hennes bror äfven.o Ahba! min kusin, mr Meredith! yttrade miss Gray vårdslöst. Silvia vände gig till henne med ett frågande uttryck i de mörka ögonen; men tiden medgaf ej att samtalet fortsattes, ty mrs Green, som med stor oro hade iakttagit den direktion mr Lovells blickar tagit, steg upp med en förklaring att hön var säker på att mademoiselle Nardi måste vara grufligt trött och förde henne med sig för att gå till hvila. Sedan mrs Green följt den unga flickan in i hennes rum, gick hon in till sig. Knappt hade bon tillslutit dörren, i hopp att åtminstöhe för natfed vara säker, då lady John utan några ceremonier iuträdde. Hennes anfall var skarpt och skonlöst. : Mrs Green, hvad var er mening, då ni sade mig att mademoiselle Nardi är ful? Min Gud! jag sade.blott att hon inte är väcker, lady Joho; hon är det verkligen ej Hennes mun är för stor. Hon har sköna tänder, mrs Green. Och näsan är verkligen för kort, (Forts.) . Ö -———