Aftonbladet – 21 oktober 1870, sida 2

jd af svåra brottsjöar på grundet, der vraket ger. — Skomerten Två Bröder. Enligt bref . in Höganäs, hafra befälbafvaren, kapten N. Cronrg och besättningen från tehna i Sundet öfverglade skonert blifvit räddade. Åf tjärlåstö Baf, hel: och 8 halftunnor blifvit ilavddrifna Oc rgade på kusten. Fartyget tros äfven rgas och repareras. (D. 4.) — Nordiska matiönalföreningen hade år afton å hotell de Sucde sitt årsitöte sekreteraren, dr Granlund föredrog årsberätIsen, som innehöll en ötversigt af föreningens erksamhet samt de tilldragelser under det lländagångna arbetsåret, hvilka kunna ånsg stå 1 något sammanhang med eller utfva något inflytande på den nordiska enetstankens utveckling. Val till styrelse jretogs, och sedan expeditionssekreteraren vån afsagt sig detta förtroende, befannös öljande vara till styrelseledamöter titsedde: ih. A. CO: Raab, intendenten Gestrin, proassor Key, doktor Sollman; riksdagsmannön L. Hedin, professor J. Å. Malmbtiim; pröessor E. Fries, amauuenserna ieselgFeR ch Granlund, med. doktor O. Sandahl, rikslagamannen Emil Key och kapten Mankell, Ordföranden, frih. A. C. Raab, föredrag ett ängre, sakrikt, intressant och väitult äreninne öfver Orla Lehmann. Vid supgn dracks ned hänförelse en skål tör den ädle och nillrike skandinavens minne, hvartill herr F. Tedberg fogade följande at honom författade rerser: : Orla L-hmann. Det fanns en man i Danmarks land, Som tog med hjertats värma han Om nordens sak, den sköna: Och Orla Lehmann var hans namn; — Nu slumrar han i jordens famn; Den trötte kämpen nått sin hamn, Allt under torfvan gröna. Men fast han sjelf i graf är lagd, Så lefver misaet af hans bragd I nordens syskonländer! . Och fast hans hjerta brast till slut Förrän hans tanke fördes ut, Och brast vid stridens vilda tjut — Hans minne flammor tänder! Han lefde fosterlandets lif, Hans ungdoms brud, hans mandoms vif Det var det kära landet, Kring hvilket Bälten gördelo slår, Der Poprefjeld i snöskrud står; Der Dala-elfven väldig går; — Han knöt föreningsbandet! Det band som blott i. tanken än Sig slingrar omkring nordens män, För att till slut sig knytal. ... 3 Det band som skall vår styrka bli, Och göra. Norden. enig, fri, Hur våldet än i raseri Må mot dess strand sig bryta! Hvem minnes icke hur han stod En nordens gränsvakt mot den flod Som hvälfde fram fråv. söder? Hur han. på Jyllandsgamla strand Höll nordens fana i sin hand, Och fördes bort i sångens band Från sina danska bröder? Och när den sista striden kom, Och Tysklands härar slöto om Med jern hans land det kära; t Hvem mins ej huru varm han stod Och värnade sitt life klenod, Fast hjertat gret sitt bästa blod För nordens sjunkna ära! Nu kyler mullen såradt bröst, Nu har han slocknat,. denna röst Så full af malm och värme! Men vid hans minnes sarkotag Ej sorgen gråter vek och svag, Avnu så kan han gry den dag Då vi oss målet närme! Väl syns det mörkt, väl tycks det svårt Att våld och orätt drabba hårdt Det herrliga på jorden; Men stormen bryter ej blott ner: Den rensar luften änvu mer, Och det som nu i södern sker, Kan bära frukt för norden: Och nä: en gång vårt skepp nått hamn, Och nordens folk stå famn i famn Og alle bjerter banke, Då glömmes säkert ej den man Som talade och stred och brann Så ärligt och så varmt som har För nordens framtidstanke!