j r ; I dessa antagan ) d d med dylika t:ansporter utat feri öch vill iske företaga någonting på allvar mot positionerna, från hvilka hon verksam? skulle kunna beskjuta fästena och cirkwmvallatioher, så länge hon icke ä i ständ att der genast uppställa sitt svåra artilleri; elicr också tro sig de fierdtliga generalerne kunna innesläta hufvudstaden och geaom svält tvinga den att snararo gifva sig. Åro den riktiga? Vi äro fullt öfsertygade derom. Endast de jadra af våra hypoteser kan förefalla osannolik, och Yi Yetä, att deras an tal äf stort, som anse Parigs innoslutamde omöjligt. Vi vilja derföte au tala härom. . Blokaden af vår hufvädeted är redan så trång, att våra kurirer blott med största möda komma genom de fiendtliga linierna, och vi ijäste begagna 0os3 ef Inftballongen för att få våra depe: scher förbi deri. På detta sätt kan man dock icke anskaffa förråd. M4 vi först besinna, att med Pariss ofantliga befolkning fkells det behöfvas omätliga lifsmedelstransporter för att anskaffa dessa förråd, osh att man icke ekulle kunnå hitta på någon mera overkstallbar operation än att vilja hinder genombryta den preussiska armöns ställning. Nå vi vidare besintia, att denna armå lika väl som vi gjelfve vet, att Paris är försedt med lifsmedel blott för något mer än två månader. De officiella, på stadens alla gathörn anslagna kungörelserna, äro otvifvelaktigt kända af våra fiender. Det är deröre mycket sannolikt, att hr von Bismarck antagit planöt att genom svält kufva oss, om det, för att uppnå detta ändamål, är tillräckligt att låta bans trupper i två månader bivuakera omkring en stad, som det är omöjligt att åryo proviantera. En plan,som vore motsatsen mot dena; skulle förefalla oss rent af vansinnig. . Vore preissärhe också i sjelfva verket ännu talrikare än viantaga dem Vara; skulle de icke kunna taga Paris med våld, förutsatt att detta är möjligt, förr än efter så stora förluster, att den öfriga delen af deras armå icke längre vore istånd att behålla fältet och skulle, innan den uppnådde gränsen, omkommå genorh anfall af trupperna och nationalgardena, kvilka i sista stunden skulle ila fram från departementena. Vi veta, att man i alla totarter upprepat, att vintern skall bli vår bundsförvandt, och att fienden ötän tält; utan något slags skydd icke skall kunna uthärda hoiiom. Men denna förhoppning är lika chimerisk som de andra. Den preussiska armån har inga tält, men det fattäs den ej tak öfver hufvudet; den är inqvarterad i våra ståder, i våra byar, på landtgårdar; på slotten, i villorna, som omgifva vår kufvsdstad. År 1812 i Ryssland funno vi allt uppbrändt, förtlärjadt på vårt tåg; i Frankrike finna våra fiender allt i ordning att mottaga dem. Möbler i rummen, linne i skäper rönsaker på åkrarne, vin i källrarne, det är hvad e ofta finna; men hvad de alltid finna är väl underhållna hus att lemna dem skydd och våra ståtliga skogar i umgifningarna för att skydda dem mot vinterkölden. Hvar ligger då svårigheten att innesluta oss? Under det att våra förråd sina ut, skola våra jernbanor föra nyatill dem, och om deras fältvakter lida af kölden, skola de ej slita värre ondt än våra soldater i bivuaken eller våra nationalgardister såsom poster på vallarne. Detta är i vår tanke den enkla. förklaringen öfver den preissiska armåns orörlighet, och denna ögonblickliga overksamhliet tjenar enligt vår åsigt fiendens intressen bäst. Men skola vi, de belägrädg, efterhärma denna overksamhet? Ack nej, må vi af aliä krafter taga oss till vara derför! Må vi betänka, att hvarje förflytande dag tömmer en af Frankrikes ådror, och må vi icke låta fienden invagga oss i sömn, ty den skuile bli vårt fädertestands död. Må vi tvärlörl vaka, må vi handla med kraft, framgången skall säkert kröna våra ansträngningar. Må vi se till. hvilka medel stå osa till buds att handla, och må vi företaga denna pröfning utan att hiängifva oss åt förderfliga illusioner! . In armg återstår oss, Bazaines, en dugtig, hjeltemodig, väl anförd armö. Men må vi ha mod att säga sanningen; den enda tjenst, hon under nuvarande omständigheter kan göra oss, är att vid Metz fastnagla 150,000, kanöke 20000 preussare. Man har sagt oss, att ingenting faltås denna armf, att han i alla strider slagit fienden, och ätt ban kan lemna Metz, när han behagar. Och till följd deraf ha vi hoppats, att Bazaive en vacker dag skulle ttföra en teater-kupp, bryta upp ur sitt läger, oförbereddt änfalla bertieringsarmeen omkring Paris, undsätta hufvudstaden och till hennes försvarare föra den oskattbara hjelpen af segerrika soldater. Förledande, men chimäriska dröm! Vi vilja ähtaga, att Bazaine efter alla af honom levererade stridef änntt befinner sig i spetsen för 100,000 man de bästa, för närvarande ähhu under vapen stående trupper. För att bryta sig ut ut Metz, måste marskalken der qvarlemna en garnison af minst 15.600 man. Huru stor de honom återstående 85,000 svldaternes tapperhet än må vara, skall denna armå först efter en förbittrad strid kunna anträda vägen till Paris. I denna strid skola 15—20,000 man göras oduglige till strid, och om armten då företager sin marsch med 60,000 eller 65,090 man, skall man kucna säga om henne, att hon verklier gjort ett underverk. Vi anse henne i stånd ertill. Men dessa svårigheter skola än ytterligare växa; förföljd på nära håll, ofta uppehällen af öfverlägsna stridskrafter, skall hon ha att utstå oupphörliga strider, kanske leverera flere drabbningar, och om hon ankommer till Paris med hälften af sin effektiva styrka, skall hon ha ut-); fört den vackraste militäroperation, som historien haft att förtälja om. Och såsom slutresultat skola vi få 30,000 beundransvärda soldater, en utmärkt härförare: och den preussiska srmön skall i sina led räkna ytterligare en general af högsta förtjenst och 100,000 till 150,000 man. Tror man, att ställningen märkbart skulle förändras till vår fördel? Tror man isynnerhet, att om Bazaine så lätt kunde ankomma, som vi vilja intala oss, han ickeför länge sedan skulle vara här, och att han, seende oss stå på väg att få uthärda en belägrings fasor, skulle Ätnöja sig att med köld och grym ironi ropa till oss! Ingenting fattas mig, och jag skall bryta upp, så snart det behagar miglo Ja, armen i Metz kan komma, men det skall bli den dagen, då armån i Paris tillfogat fienden allvarsamma förluster och de kårer, som innesluta Metz, måste ila till hans bjelp. Den dagen skall Bazaine med alla sina soldater följa dem, oroande dem och beredd att vid deras ankomst till Paris taga dem mellan två eldar. Men må vi ej invagga oss i hoppet att få se denna tappra arme komma förr, må vi icke sjelfva önska henne hit, ty hon skulle kanske förgås, innan hon blefve oss till gagn. En annan armå bildar sig på annat håll bakom Loire, och man lofvar oss hennes snara ankomst under befäl af en tapper chef, som bedragande preussarnes vaksamhet, ställt sig i spetsen för henne. Det är en armt, som en dag kan kraftigt bjelpa oss. Men man får icke glöms:a, att man icke improviserar en armå, att om man också samlat, uniformerat och beväpnat 100,000 man, har man väl dragit tillsammans en mängd, men innu icke danat någon arm6; att dessa soldater nåste vara läraktige, lära sig att marschera, känna itt befäl, känna hvarandra och slutligen bli stridsluglige, och att allt detta fordrar tid. -Så beskaffad, måste denna armå, som med mycket goda itsigter en dag kan kasta sig på den preussiska wrmens förbindelselinier, redan ingifva konung Wiihelm allvarsamma funderingar, utan att hon ÅA ringeste sätt kan förminska farorna af vår verksamhet. Ja! utan tvifvel, efter några vecsorg strider, sedan våra fiender lidit stora förluter, skulle de, anfallna på en sida af Bazaines må, lida ett svårt nederlag och nödgas till ett örderfligt återtåg; men vi, endast vi, är det, som, tan att vänta andras bistånd, måste oförtöfvadt eevnna elden. Tv redan ha de preussiska liniHt AMA BS ——— VV mm