Aftonbladet – 20 oktober 1870, sida 2

grunden blott var naturligt koketteri. Kan ni då inte vara stilla ett enda ögonblick? Mr Lovell, hvad skola vi göra? Verkligen jag det kan säga, svarade mr Lovell likgiltigt och drog i sina ljusa polissonger med em tankfull min, vanlig hos honom. Mr Lovell var en lång vacker, blond man mellan tjugufem och trettio år. Der han satt på en liten soffa i en oupplyst del af rummet ingaf han follkomligt föreställningen af hvad ban också var — enlugn, väl uppfostrad gentleman, den ganska föga hade makt att oroa eller intaga. Han påstods vara mycket rik, mycket hederlig, mycket älskvärd och mycket liknöjd. Trötthet till kropp och själ, men egentligen till själen var den unge mannens utmärkande drag; man läste den i hans matta leende, i hans tankspridda blick. Han var litet trött, icke blott då och då, men för beständigt, ehuru snarare på passivt än aktivt sätt. Den ledsamma mrs Barton, bredvid hvilken han satt, tröttade konom naturligtvis, men detsamma skulle troligen äfven lady John och professor Smith hafva gjort. . Och när det så förhöll sig, qvittade det mr Lovell just lika hvar han vistades och i hvilkens sällskap han var. Möjligen tröttades han litet mera af en person än af en annan; — kanske var mrs Barton litet tröttsammare än lady John och kanhända var professorn det mest af dem alla tre; men naturligtvis gjorde det ändå så föga till saken för en person med mr Lovells beklagliga anlag för trötthet och liknöjdhet — dessa hans plågoandar. Någonting har fördröjt dem, lita på det, lady wbn, anmärkte mrs Barton mycketö förnumstigt. Min man skulle genast kunnat genomskåda saken, ifall han vore här. Han hade hatt att framställa ett dussin olika teorier i ämnet. Mr Barton borde blifvit