Aftonbladet – 20 oktober 1870, sida 2

intresse för mrs Green och gerna äfven ville helsa henne välkommen, följde med. Sällskapet befann sig ännu i trappan, då de tre resande stego ur vagnen och kommo in i förstugan. En sådan förskräcklig händelse! började den stackars mrs Green alldeles andlös vid Åsynen af lady Johns stränga min, Det äf sannerligen en Guds nåd att vi lefva öch kunna: redogöra för hvad som händt. Stackars lilla miss Lovell har nätt och jemt hunnit återhemta sig; hon var nära på afsvimmad. Afsvimmad! — jag? skrek miss Georgie med högsta harm. — Det förvånar mig att ni kan påstå något sådant, mrs Green! Ah, se Gerold! huru mår du? En sådan liten, vacker stridstupp jag ville taga med åt dig! Men mrs Green tillät det aildeles inte. Jag tackar dig i alla fall, Georgie,, svarade hennes kusin liknöjdt. Han stod i trappan, stödd mot ledstången och tittade med en viss nyfikenhet ned på Silvia, mellan hvilken och lady John mrs 3reen just var sysselsatt att utföra presensationsceremonien, allt under det hon, ehuru örgäfves, bjöd till att hålla Silvia i skuggan vf sin bredaxlade gestalt. Lampan i handen på n hvit marmorstaty lyste klart och dess blänlande sken föll på den unga italienskan. Hennes nörka ögon blickade med verkligt strålande lans under den lilla reshatten; de fina kinlerna voro öfvergjutna med ungdomens frika rodnad, öfver läpparne lekte ett halft lygt, halft gladt leende; haka och kind hade je skälmskaste små gropar. Lady John såg ä henne och derefter på mrs Green, som arrade för denna blick. i Husets herskarinna vände sig slutligen tilll! ina qvinliga domestiker, och till stor hugnad