Aftonbladet – 19 oktober 1870, sida 2

ångestfullt upp i Silvias ansigte. Han var för mig både som make och som far! Han var båda delarne! Ack, det var han! Och jag tog honom; emedan jag var så ensam, så ensaml!, Mademoiselle Nardi flyttade blicken från den unga qvinnans ljusgula hår till de tunna grå lockar som rördes af nattvinden på hufvudkudden och hennes bjerta intogs af innerligt medlidande. Hon var ännu ganska ung och obekant med lifvet, men hon förenade en qvinnas och en sydländings snabba uppfattning, och dessa två ansigten — den dödes och den lefvandes — sade henne med en enda blick deras lefnadshistoria. Aldrig hade ungdomskärlekens ljufva dårskap förenat denne gråhårsman och den blomstrande flickan; men de hade mötts på lifvets väg och öfverenskommit att vandra den tillsamman, den ene för att vinna ett hem för sina återstående dagar, den andra för att få ett skydd i det hemmet. Och nu var det slut; för den ene var vandringen redan fulländad; bandet mellan makarne var upplöst. En grå mössa på en spik i väggen, tobakspipan, som få morgonen blifvit glömd påspiskanten, den alflagade jackan på en stol, alltsammans skulle gömmas undan sedan han, som egt det, måste gömmas djupt ned i jorden, långt skild från de ögon som han varit kär. Ej hade detta äktenskap varit såsom den kärlek mellan tvenne Kjertan, hvilken man tänker sig vid Silvias ålder, men tröfast och sann likväl; icke lik ett prektfallt skepp som med svällande segel och vimpel i toppen går ut att söka nya yerldar och romantiska äfventyr, men eh liten båt bygd för färden på ett lögnt och stilla vatten vid hemmets strand. ed tårar i sina ögon och sorg i hjertat insåg Silvia hurn den stackars enkan lidit sköppsbrott på lifvets glädje och då denna