Aftonbladet – 18 oktober 1870, sida 2

Green beständiga bekymmer. Men med allt detta hade Georgie Lovell ändå en god nator. Hon.tyckte från första stand om Silvia, och det sade hon henne rent ut, innan de lemnat Marseille. Mrs Green hade gått in till sig och lemnat de båda flickorna ensamma i den otrefliga matsalen på hotellet. Silvia stod vid fönstret och blickade ned på gatan för att göra sig litet bekant med ett nytt land och ett nytt folk. Miss Lovell sätt tillbakalutad på en stol och hade lagt upp den ena af sina bottinklädda fötter på en annan stol. Hör på, Silvia, började hon helt tvärt, jag skall säga dig att jag tycker om dig. Jag är glad deröfver,, svarade Silvia och vände sig med strålånde ansigte åt henne. Jag tycker om att vara omtyckt. Det är inte alla som behaga migp, återtog miss Lovell och försökte att lägga sin släta panna i djupa veck. Jag kan inte tåla de der menbiskorna hos lady John. Der ha vi t. ex. gubben Enfield, en sådan gammal fjesk!. Och professor Smith, den .snobben! Jag vill nu ej nämna mrs Barton, som jag inte kan fördraga. Är hon sår elak frågade Silvia. Elak! — hon stackare! nej, visst inte. Men då är hon ju god? Åh, så god! så genombeskedlig! svarade miss Lovell-med värma... Men hon är en paddax, tillade hon i förtroende, detta är orsaken hvarför jag afskyr benne., En padda? upprepade Silvia undrande, Ja, just en paddas, försäkrade miss Loveli och skakade på hufvidet. Men — hvad vill detta säga? frågsde Silvia, sedam hon några ögonblick stått stum af förvåning. k Ein padda, det kan du väl begripa, enviarles tulss Lovell er