Aftonbladet – 18 oktober 1870, sida 2

amantbus, som skiftar rätt och ger utslagl: nellan de stridande parterna, 4 Tidniogen Kalmar ironiserar på följande ätt öfver Göteborgs Handelsoch Sjöfartsidnings storordiga avgrepp och hetelser mot ela den öfriga svenska tidningspressen för let den icke kat dela sistnämnda blads ultraoreussiska uppfattning: Vi vågade en gång påstå, att våra tyska hanlelsvänner understundom på ett betänkligt sätt nissbruka sitt öfvertag, i fråga om affärsinsigt, öfver en och annan af våra svenska småhandlande. sitt innersta upprörd, sittlich enträstet., Ofver att en sådan misstanke ens skulle kunna yttras mot det utvalda folk, åt hvars tjoast Handelstid ningen synes hafva invigt sin pennå, påstår den helt enkelt, att Kalmars år — Vi vilja icke ens atsäga det fula ordet, jen vi ursäkta det, dels gmedan det blött är ett nytt bevis på hurn fältlifvet i längden måste göra äfven den bästa preussare brutal, men dels och förnämligast, emedantidoingen sjelf understundom låter sina läsare ana, att den förnämsta orsaken till dess uppträdande ingalunda är afguderi för tyskbeten, utan tvärtom svensk fosterlandskärlek — som blott råkat komma litet Jå sned och ikläda Big en drögt, göm tihoppas aldrig skall blifva vensk Hätionalkostyii, en drägt förfärdigad af idel har-nål öch söm tar sig ännu mera löjlig ut ån det draperi af lejonhud, hvari vi svenskar för några tiotal af år så gerna insvepte oss. Handelstidningen har nemligen sjelf erkänt, att den aldrig kan höra dessa häftiga svenska fördömelsedomar öfver preussiskt våld och trolöshet utan att dess bjerta fylles af oro och ledsnad — och hvarföre? Emedan ju sådana yttranden kunna komma till grefve Bismarcks öron och skaffa osa en preussiek armö af 500.00 man på halsenh Det är med hbjertet fyldt af bäfvan och tänderna skallrande af fruktan som Handelstidnibgen vid alla ylika tillfälle griper till pennan för att i Höjligaste mån söka utplåna det obebagliga intryck, som dylika utlåtanden möjligen skulle komma att utöfva på Tysklands mäktige förbundskansler! Man kan icke underlåta att skänka sitt varma erkännande åt det mod och den outtröttliga energi, bvarmed Handelstidningen utkämpat sitt sista fälttåg, men detta erkännande måste stegras till beundran, när man betänker, att alla dessa glänsande segrar icke blifvit vunna hYarken med preussiska kanoner eller franska mitrailledser, utan möd ött så etikelt öch anspråkslöst vapen son harvärjan. Med anledning häraf kunna vi icke underlåta att frammana en liten framtidsbild. Kriget är slut. Tyskland har fått Elsass och Lothringen och 2 milliarder derjemte, I sitt kabinett sitter der eisene Graf försänkt i djupa annexionstankar. Tillståndet i Danmark känner han så der temligen väl, men huru står det egentligen till i Sverige? För att få svar på denna fråga sänder han bud efter den svenske. ministern, med anhållan att denae ögonblickligen ville infinna sig i grefvens kabinett för att-redogöra för stämningen i Sverige. Några minuter derefter inträder br Dae med en stor packa tidningar under armån: det är Handelatidningen, sista hälften af årgången 1870. Läs! säger grefven, och hr Due börjar på tyska återgiva Handelstidningens anfall. mot det af Preussen misskandlade Danmark, dess förnekande af den herrliga armåns våldsgerningar i Frankrike o. 8. v. Tyst sitter grefven och hör på; men då hr Due kommer till en viss artikel, der en af tidningens medarbetare i ömma, nästansmäktande tonfall framställer det framtidsmål, hvarefter alla skandinaver böra sträfva, nemligen att få lefva germanismens lifv, så kan grefven icke undertrycka ett om den epstd förvåniog vitnande: famos! Men då hr Due, på grefvens fråga huruvida det finnes flera i Sverige som dela denna mening, sanningsenligt måste framstamma, att det verkligen icke finnes mer än en enda, så inser den skarpsinnige förbundskansteren ögonblickligen huru det egentligen hänger ihop och brister derföre uti ett bjertligt skratt och säger: komisch!! Med allt erkännande af Handelstidningens goda vilja, tro vi dock icke att den med sitt uppträdande räddat sitt fosterland; men deremot kan den möjligen komma att uppnå ett annat mål, som heller icke är att förakta: den kan möjligen kommå att bereda grefve Bismarck en glad afton