er rd TA ge RE RR menniskorna lägrar sig tungt Titanernas slägte med namnet stora nationer! Detta system har sedan långliga tider tillbaka bragt förvirring i historien och man vet ej hvart det slutligen skall leda menniskorna. Europa har efter hvartannat sett olika makter göra anspråk på att civilisera det i Religionens, Ordningens, Monarkiens, Revolutionens namn eller i en races eller idbes namn — det finns ej något heligt ord som ej blifvit profaneradt för dessa attentater. Men, utan att tala om turkar och mohrer, till hvad hatva dessa ärelystna sträfvanden tjenat Carl den Stores Germania, Edvard III:s England, Habsburgarnes Österrike, Carl V:s och Filip II:s Spanien, Ludvig XIV:s och Napoleons Frankrike? Oroligheter utan all ända hafva hemsökt Europa; som hölls tillbaka i sin naturliga utveckling genom föregifna civilisatorer, som återkastades af efemera segrare i ett blodigt chaos af sönderstyckade välden. Emellertid är det detta system som gjort Europas karta; det är med detta farliga vapen man vill förbättra anomalierna deri; det är ju detsamma som att anförtro omsorgen att upprätta ordningen åt sjelfva orsaken till oordningarne, att genom nya strider fordra en svåra jemnvigten af intressen som komprometterats af fordna segrar — detta är ju att i evighet fortsätta oredan och de orättfärdiga handlingarne! Alla menskliga känslor, alla grundsatser af rättvisa uppresa sig mot detta Procrustessystem. Sedan århundraden tillbaka hafva vi mot detta uppställt det rationella sättet med fri pröfning, fri omröstning, sjelf-regering, inbördes aktning för rättigheter och ömsesidig utöfning af skyldigheter. Dessa grundsatser hafva inträngt i det allmänna medvetandet. Man känner nu, att menniskorna tillhöra sig sjelfva, att ingen makt har rättighet att göra jagt på dem, att eröfringen icke är annat än ny form för besegrarnes rätt att döda eller göra till slafvar de besegrade. Man känner att marken tillhör dem som bygga och bo på den, att de ensamme hafva rättighet att plantera sin nationalitets fana såsom de vilja, att utse den regeriog de älska, att välja de sociala former, som svara mot deras seder. Man känner att nationerna hafva blott gemensamma intressen; att den enas skam, sorg, ruin är en tung börda för de andra; att man ej kan göra afsteg från rätten, otan att finna sin egen olycka i förtryck från andra; att menskligheten är en stor kropp, att icke en enda af dess lemmar kan blöda eller få kallbrand otan att de andra bli försvagade deraf, och att själen i denna kropp är rättvisan. Dessa tankar förbereda säkerligen verldens fred, och när kriget är lossadt ur sina bojor tillhör det menniskorna, som ej vilja hafva andra lärosatser och ej känna till några bättre, att med ord och föredöme bekräfta dem, att med dem offra sina nationella fördomar och sina personliga intressen och att påminna alla menniskor om pligtens nödtvång. Vi säga således och vi uppmana våra bröder i gamla och nya veriden, att liksom vi St till Tyskland, och våra bröder i detta ädla land skola förena sig med oss för att säga till det: Det förnämsta hindret för Europes fred har fallit: kejsardömet har ramlat genom en långsam undergräfning, verkställd af den allmänna opinionen; det trodde sig bli räddadt genom kriget, men kriget störtade det. Strömmar af blod, af ädelt menniskoblod;ha flutit för att sätta en gräns för den napoleonska id6n! Det-får ej. ha flutit förgäfves detta blod. Detta blod blir fruktbärande, om krigspolitiken blifvit för alltid dränkt deri; det skulle ropa hämnd om den besegrade hydran funne i detta förfärliga blodbad styrka att låta ett nytt hufvud skjuta upp, som bure segrarens namn. Tyskland, gör dig icke till arfvingen af! den politik som hotade dig och som du har krossat! Blif icke detta vidunder, som pånyttfödes i folkens blod! Eftersträfva ej det som kejsardömet skulle hafva gjort om det triumferat. Fråga dig, hvad du skulle önska att Frankrike gjort om du befunnit dig i Frankrikes ställning: på en gång befriadt och besegradt. Åberopa icke racen, nationaliteten, den egna säkerheten, för att kräfva utvidgning af dina gränser och återvändandet af dina forna bröder till din gemensamma härd. Fråga dig, hvilka äro dessa bröders rättigheter, hvilken deras vilja är, på det du må respektera dem. Fråga dig, om da skulle ha ansett det rättvist, att kejsardömet, segrande, ! tagit från dig hvad också det kallade sin säkerhets förskansningar och sina naturliga gränser. Det är din Kant, du filosofiens fädernesland, som säger till dig så här: Handla så, säger han, att dina handlingar må kunna tjena till rättesnöre för menskligheten. Kom för öfrigt ihåg, att det fria Frankrike har förkastat hvarje eröfring. Läs om igen manifestet af den 4 Mars 1848. Republiken afstår der, i ungdomlig ifver, högtidligt från hvarje förstoring af område och Lamartine, försvarande sin utrikespolitik, sade: Jag har uppställt och jag skulle vilja gifva åt mitt land denna andra formel: Frankrikes förbund med Tyskland till hvarje pris! Lyssna till dina demokraters, Jacobys och Venedeys, röster. De säga dig, att den största faran ligger för segraren, att den falska storheten är eu frestarinna, som ej tillfredsställes af något, att dessa naturliga gränser tillväxa med hvarje seger och att det är på det sättet hägringen af verldsväldet leder ett folk af soldater till förfall. Tyskland har triumferat; Frankrike förnekar att det anfallit; hvad återstår af de krigförande? Det återstår tvenne folk, som förfäktat eller återtagit sin rätt, fria att utan hinder fortsätta sitt inre arbete, här afbrutet al en aderton års statskupp, der af ett krig, som på en månad uppstaplat ett sekels olyckor. Tyskland, vår syster, lyssna då till en sorglig tanke, som söndersliter hjertat i vårt bröst. En af orsakerna till dina framgångar är organisationen af ditt folk för nationalförsvaret. Men denna jemnlikhet, nödvändig och rättvis för blodskatten, står dig dyr! Räkna de lärde, tänkarne, ingeniörerne; skriftställarne, artisterne, eliten af dina arbetare, redan fallit. Ack, angriparen finnes ju Br Gt SA IE PL